Nu har jag klivit på tåget i Insjön och hoppas att det inte blir några förseningar. Om allt går som det ska kommer jag hem vid 17.30-tiden.
Under veckan har vi haft egna arbetsbord med plast på för att tova, men idag satte vi oss runt en grupp vanliga bord för att stafettbrodera. Var och en började med sin egen skröfslapp och broderade i 8 minuter. Då lämnade vi broderiet till den som satt till vänster och fick ett nytt broderi från den som satt till höger, och så broderade vi på den lappen i 8 minuter. Så höll vi på tills vi fick tillbaka vår egen lapp igen, och vi gått laget runt. Vi fick göra hur vi ville: antingen fortsätta på stygn som någon annan gjort eller börja med ny tråd i något annat hörn.
Här är allas lappar när vi var klara, visst är dom fina! Min är i mitten i översta raden, men jag har alltså broderat på alla.
Det har varit en mycket bra kursvecka och det enda som inte varit helt underbart är värmen, men jag vet inte om ösregn hade varit bättre heller. Dessutom lägger alla bränder sordin på all klagan, eller borde i alla fall göra det. Vad är mitt lidande i värmen mot det som alla dom som bekämpar bränderna och alla dom som oroar sig för sina hus och skogar får utstå? Jag tänker också på personer som har extra svårt att tåla värmen och som kanske inte kan välja ett svalt dopp i en sjö – till exempel äldre personer. Idag låg brandröken som ett dis över den vackra utsikten.
Men åter till kursen: när jag lämnade över vår avskedsgåva till vår kursledare igår sa jag att hon har den där förmågan att handleda som varje sann pedagog har. Att kunna ställa rätt frågor till oss elever och ge några vinkar som för oss åt rätt håll, men låta oss själva fatta besluten. Hon har också förmågan att inte bara lära ut hantverket på ett bra sätt utan också stötta vår kreativa process. Till alla dessa förtjänster läggs att hon en väldigt trevlig, rolig och behaglig person, och jag hoppas kunna gå någon av hennes kurser igen.