Etikettarkiv: våga

Lugnare nu

Publicerat av
Svara

Tänk att jag har så svårt att ta den platsen, det utrymmet för mig själv att säga att jag ska backa! Jag grunnade i ett par veckor på hur jag skulle göra. Kroppen sa sitt: stress i kroppen, spänningar i övre ryggen så att jag fick ont igen, gick med en känsla av att det här kan gå åt skogen. Till slut bestämde jag mig. Jag sa det högt till min man: jag ska inte gå upp i arbetstid. Så, då var det ute och inte enbart i min grubblande hjärna. Bra sa han. Bra sa psykolog-J. Bra sa massage-L. Bra sa dans-S.

”Måste du gå upp i tid då”, frågade min närmaste kollega. ”Jag vill ju”, sa jag.

Psykolog-J sa att om jag inte så gärna velat jobba mer så hade hon avrått mig från att jobba dubbelt så mycket som nu. Hon sa att det inte behöver innebära att jag inte kommer att kunna jobba mer så småningom, men det kan å andra sidan också vara så att 25 procent är det jag kommer att orka även framöver.

Jag har inte pratat med min nya husläkare ännu, jag har tid den 17 september. Men han sa senast vi sågs någonting om att vi får se hur jag mår i september. Att det inte var självklart. Jag förlitar mig på det och att han kommer att lyssna på mig och alla dem jag har bakom mig, ”mitt team”!

Mitt team ja, nu är det fullt upp i veckorna med min rehab. På måndagar träffar jag psykolog-J på morgonen och på kvällen kommer dans-S hem till mig och vi dansar frigörande/mindfulnessdans, på torsdagar går jag på basal kroppskännedom hos fysio-J och varannan vecka en timmes massage hos massage-L. Det tar sin tid och allt det där skulle jag inte hinna/orka om jag ska jobba 50 procent. Det känns kontraproduktivt.

Det tog tre-fyra dagar innan jag kände att kroppen förstått att hotet var undanröjt. Jag kan slappna av nu, känner mig lättare och gladare. Jag kommer att föreslå att jag provar att gå upp i tid i december då vår verksamhet går ner lite i fart, och det är flera lediga dagar kring jul och nyår. Tiden får utvisa hur det blir.

Jag är en hel del i min nya stora verkstad. Jag har bland annat gjort några nya stämplar till blocktryck, och testat dem. Den första fågeln jag gjorde var inte komisk, men de nya jag gjort har ett mer lustigt uttryck. Jag får se hur jag ska gå vidare. Jag har gjort ännu en flygande fågel men insåg att den fick en för lång kropp så den ska jag göra om.

Cirkulera

Publicerat av
Svara

Stina Wollter har ett instagramkonto som jag nyss upptäckt. Häromdagen skrev hon om att detta med att vända blicken inåt, få syn på sig själv och på sin egen blick. Att vända den blicken utåt mot andra och få syn på dem. ”Att finnas, att se och blir sedd. En slags cirkulation.”

Jag skrev i förra inlägget och urskuldade mig över av att jag är så upptagen av hur jag mår själv, när det finns så många behövande människor att engagera sig i. Människor som inte kan lyxa sig med att ha ont i spända muskler och pirr i benen, som skulle byta med mig varje timme på dygnet. Men kanske är det som jag tänker att Stina Wollter menar, att vi måste se oss själva för att kunna vända blicken mot andra och se dem. Och vi måste känna oss sedda för att kunna se. När jag blir sedd kan jag också sluta att vara så upptagen med min blick inåt mig själv. Om vi alla ägnade en liten del av vår tid och energi åt att se inåt, bli vän med den vi är, ”tillåta sig vara” skriver Stina, finns så mycket att ge andra tror jag.

Hon skriver också att i detta med att cirkulera innebär att vi stöter i varandra, stör varandra. Att vi måste våga störa varandra och oss själva. När jag läser det tänker jag på att våga lägga sig i. Fråga hur en annan människa mår. Våga höra av sig till en vän som har det svårt, en som jag vet inte själv tar kontakt men som kan säga ifrån om hen inte vill bli störd. Ofta vill dom det.

Att söka samtalsstöd i form av terapeut och psykolog är att låta sig störas. ”Jag ska vara rak mot dig” sa psykolog Siri senast. JA! sa jag. Det är ju det jag vill, komma vidare, se nya saker som kan vara delar av det pussel som är Jag. Saker att ta med mig och lägga till andra insikter jag fått om mig själv, om hur jag fungerar och reagerar. Lära mig förstå mig själv och må bättre.

img_1387

Det här är samma broderi på organza som jag la upp förut, men nu har jag sytt lite till. Det gör sig inte riktigt på bild ser jag. Det är svårt att veta vilket tyg som ska ligga som bakgrund. Kanske det ska hängas på ett fönster och vara transparent? Det är tredimensionellt också vilket kanske framgår av skuggorna. Jag tycker om det!

Att vara sann

Publicerat av
Svara

På min nya medicinska yoga finns två övningar där vi säger mantrat Sat nam vilket betyder Jag är sann. Jag ser också andra liknande betydelser när jag söker på det, jag är sanning, sanning är min identitet. Någon skriver att det är ”ett sant varande, där jag är när jag inte anstränger mig på något sätt för att vara andra till lags utan utgår från mig själv och inte heller behöver känna skam över det jag upplever och agerar efter.” 

Det är ju tilltalande, så länge det inte går ut över någon annan förstås. Jag har en känsla av att antingen har man för mycket av att vara andra till lags, eller för lite. Det kanske finns dom som har lagom också, det vore bra.

Sat nam handlar tydligen om att vara sann mot sig själv. Det är förstås viktigt. Att inte lura sig själv eller ljuga inför sig själv, utan ha en realistisk och rimlig syn på vem man är. Ens förtjänster och tillkortakommanden, vad man kan ändra på och vad man får förlika sig med. Att också kunna vara snäll mot sig själv.

Allt detta känns inkrökt och självupptaget när världen brinner, jag vet ju det. Men just nu kämpar jag med att få på mig syrgasmasken innan jag kan vara till någon hjälp för andra. Om jag hade mera kraft (NÄR jag FÅR mera kraft!) skulle jag vilja se om intresse fanns för en träffpunkt för nyanlända kvinnor att handarbeta tillsammans med oss gamla Upplands Väsby-bor. Kanske kan det bli någongång.

Men nu försöker jag vara sann mot mig själv. Jag är en snäll, inkännande, omtänksam, kreativ, rolig, envis, uthållig, kunnig kvinna i mina bästa år (faktiskt, jag älskar att vara 52!) med stundtals alltför dålig självkänsla och ängslan för vad andra ska tycka om mig. Det har jag jobbat på genom att skriva denna blogg där jag lämnar ut mig ganska mycket, och vågar ta plats med mitt handarbete. Vågar hävda att det är något. Det känns bra och ibland lite läskigt. Det är det här jag gillar med att vara 52. Att våga lite mer. Tänka lite mindre på vad andra tycker. Se att jag faktiskt har stor erfarenhet och kunskap att luta mig på. Tro på att det jag tänker kan vara intressant för andra att lyssna på. Inte är det lätt, men det är lättare.

img_1383

Här håller jag på med ett lite ostyrigt broderi på ett tunt organzatyg inspirerat av en brodös från Buenos Aires som jag följer på Instagram. Jag vet inte vad det ska bli, om det ens ska bli något. Det är ju faktiskt inte nödvändigt. Jag har flera broderier liggande som kanske blir till något så småningom.