Etikettarkiv: Våga vara rädd

Förnekelse

Publicerat av
Svara

Jag är fortfarande väldigt trött. Jag gör långsamt och behöver tid och framför allt lugn och ro för att kunna göra saker. Jag har spänningar i axlarna och rejäl spänningshuvudvärk nästan hela dagarna. Ångesten trycker inifrån bröstet med olika intensitet.

För att stå ut försöker jag komma undan. Jag sitter i verkstan och broderar medan jag lyssnar på P1. Ibland orkar jag inte med ljud, då sitter jag i tysthet. Men jag lyckas oftast avhålla mig från att älta den situation vi befinner oss i, där jag varken vet ut eller in. Jag sticker huvudet i sanden helt enkelt.

Jag skrev en del inlägg om boken Våga vara rädd av Emma Holmgren tidigare. Hon skriver om hur innerligt trött hon är på att vara varsam med sig själv. ”Det är, och har varit, plågsamt och en sorg att bli så fullständigt omkullkastad i min person.” Det är så väl uttryckt! Å ena sidan kan jag vara glad åt att jag, oftast i alla fall, har en lust och ett driv att göra saker. Jag vill jobba, det finns SÅ mycket kul jag vill göra tillsammans med mina fina kollegor. Jag vill orka göra saker med familjen. Jag har massor av idéer för broderi, smycken och linoleumtryck. Jag vill orka orka orka. Jag vill framför allt inte säga att jag inte ORKAR! Jag hatar ordet orkar! Det har tappat innebörden och bara blivit en kombination av bokstäver. Eller snarare så har det blivit ett ord som inte stämmer överens med hur det är. Att inte orka, det är att behöva vila lite och sen ta sig i kragen. Eller bara ändra inställning.

Det här med orden är ett dilemma för mig. Alla ord känns utslitna och för små. Orka, trött, att vara helt slut. Jag behöver nya ord! Ord som gör det begripligt för andra. I Våga vara rädd skriver Emma Holmberg att tröttheten närmast går att beskrivas som den när man har väldigt hög feber eller efter en rejäl magsjuka. Benen bär knappt och det finns ingen energi i kroppen. Jag tycker att utmattning är ett bra ord. Det finns även som begrepp när man talar om olika material, t ex metaller. De kan bli utmattade efter ständig belastning. Utmattningsbrott är det sista stadiet. Då går materialet sönder. Vad motsvaras det av hos människans utmattning? Är jag redan där? Kan människor repareras som en maskin? Jag antar att den utmattade delen byts ut i maskinen och den lagas. Kanske hjärntransplantation är lösningen!

Jag misstänker att lösningen på vårt Stora Dilemma är att jag levlar nedåt igen, nedprioriterar mig själv eftersom det inte finns något annan lösning som vi kan leva med. Jag lovade mig själv att inte utsätta mig för detta igen, men nu blir jag nog tvungen. Jag kan känna en viss respekt för mig själv som tar på mig det ansvaret som vuxen, och det hoppas jag överskuggar den känsla av att jag återigen sätter mig själv åt sidan.

imageimage

Mindfulness och andra krav, reflektioner från boken 2

Publicerat av
6

Det allra allra svåraste för mig tror jag är att bara vara, tillåta mig bara vara. Jag känner mig ofta jagad, har en känsla av att det är något jag ska göra nu, strax, i morgon eller åtminstone förberedas. Jag tittar i kalendern för att konstatera att det inte är något. Jag har hela långa söndagen ointecknad. Det är nu på sistone som jag börjat få syn på det här beteendet och den här känslan, men den är inte ny. Var kommer den ifrån?

imageI boken Våga vara rädd skriver Emma Holmgren om mindfullness, meditation och yoga. Hon skriver att det finns mängder av andningsövningar att hitta på nätet,och att det kan vara ett sätt att styra bort kroppen från oro och spänningar. Det tror jag också på, eller rättare sagt: det fungerar för mig också. Det är ju en rent fysisk sak, att vi andas med korta andetag när vi blir oroade eller stressade, och att det går att lugna ner hela det parasympatiska nervsystemet genom att andas lugnt och djupt. En bra övning är att hålla för höger näsborre och enbart andas genom den vänstra i tio minuter. Det är en övning jag sett på flera ställen och även i denna bok. Bra om man har svårt att somna också. Lite knepigt i förkylningstider!

Vi var många som tjusades av Robin Williams lärare i Döda poeters sällskap och hans variant av Carpe diem. Sedan blev det ett klyschigt, uttjatat och till slut löjligt uttryck. Därefter återkom det i form av den nya religionen Mindfulness. Att vara här och nu, fokusera på andningen, de ljud du hör i rummet. Om-tankarna-far-iväg-så-konstaterar-du-bara-att-de-gjorde-det-och-fokuserar-på-andningen-igen. Många anser att det är fantastiskt för just dem, det är ju toppen! Men jag kan inte fokusera på andningen och ingenting annat. För mig har det blivit ytterligare ett krav. Den terapeut jag fick via vårdcentralen och som jag gått hos i tre omgångar inledde alla samtal med en stund mindfulness. Jag tänkte att det kommer väl, jag kommer att tycka att det är skönt och hjälpsamt. Men jag gjorde det mest för att glädja henne! Det har också kommit en del kritik mot mindfullness på sistone. Jag har inte hängt med så noga men tror att kritiken delvis handlar om att det blir ytterligare ett krav för många. Kanske också att man lägger stort fokus på det när det kan vara andra saker som hjälper bättre.

imageNu kommer min pappa att ringa och säga att jag har för bråttom! Att jag alltid haft för bråttom, ätit för fort, swishat omkring i tillvaron. Och det är sant. Men jag har gett mindfulness en chans tycker jag. Försökt att inte se det som en prestation.

Jag provade yoga för ett par år sedan, följde med en vän som fick ta med mig som introduktion. Det var ett väldigt fint rum med vackra jordfärger och Buddhafigur på väggen. Vi kom i god tid, svepte in oss i mjuka filtar och drack te. Det var väl just det här västvärlden-leker-tusenårig-östmysticism som gjorde att det blev fel för mig. Jag blev mest full i skratt.

Men den här terminen har jag gått på vad jag kallar Konsum-yoga. Det är inget (nåja lite) hokuspokus – bara en och en halv timme av egentid, stretchövningar och fokuserad andning. På liggunderlag, inga yogamattor. Tio kvinnor i sina bästa år med några fler magar och hakor än när vi var yngre. Det passar mig utmärkt och jag kommer att fortsätta i höst.

Jag tycker mycket om andningsövningarna. Kanske av samma anledning som jag gillar att stretcha kroppen. Att andas djupt och långsamt är också att stretcha, töja på hela sin varelse – kropp och själ.

Emma Holmgren skriver något som jag tycker är väldigt viktigt: om att ha tålamod med tillfrisknandet. I början behöver man inte det. Tröttheten gör att man inte orkar någonting. Men det är när man börjar känna sig som en människa igen som man måste se upp. Det är då man börjar göra en massa saker man inte borde. Gå på utvecklingssamtal i barnens skola och bjuda hem folk. Trotsa känslan i kroppen som säger ”NEJ!”. Istället: ”Jag borde kunna det här, det går nog bra.” Varje gång varvar man upp, stressar upp sig, tar av den reserv som inte finns. Betalar betydligt mer än det smakar. För att man borde kunna. Emma skriver att man måste våga ångra sig och lämna återbud till saker om det inte känns bra. Förra sommaren ställde jag in mitt eget födelsedagsfirande. Jag kände efter och insåg att inte skulle orka. Efteråt kändes det väldigt bra att jag lyssnat på mig själv.

Emma skriver också om att acceptera att allt inte är som vanligt, att inte kämpa emot sig själv. Så jäkla svårt, kanske det som är det svåraste?

Reflektioner om boken del 1

Publicerat av
1

imageJag har som jag skrivit förut läst Emma Holmgrens bok Våga vara rädd – en bok om utmattningssyndrom. Jag tänker skriva några inlägg om sådant som väckt tankar hos mig.

Som syns på bilden har jag gjort många markeringar med post-it-lappar!

Jag tycker att boken är bra. Den varvar författarens egna sjukdomshistoria med fakta om utmattningssyndrom med källhänvisningar till forskarrapporter. Jag såg för mig att det skulle vara en omfångsrik bok, vilket jag aldrig skulle orka läsa. Men den är inte ens på hundra sidor och lättläst. Vad jag förstår har författaren gett ut den själv, vilket är imponerande eftersom den är så välskriven. Jag hittade 2-3 korrekturfel, men det kan man göra i böcker utgivna på förlag också.

I början av boken skriver hon om hur hon lurar sig själv och sin chef att allt är bra, trots att både hon och chefen borde veta bättre. Att man lurar sig själv är nog väldigt vanligt, man vill vill vill! Men jag tycker att detta är något chefer måste ta till sig. Att se, fråga, ifrågasätta. Är det för mycket? Vad kan vi göra för att underlätta? Behöver du hjälp att prioritera, att sätta stopp, att säga nej? Arbetskamrater kan också ställa dessa frågor, vi är varandras arbetsmiljö. Men det är chefen som är ansvarig.

Jag känner mycket igen mig i detta. För många år sedan satt jag i ett möte med min chef och en kollega för att prata om ett större projekt jag jobbade med. Jag fick frågan hur det går och jag fick kämpa med tårarna. Jag minns inte vad jag sa men förmodligen något undvikande. Det blev tyst i rummet och det var uppenbart att de båda förstod att det var väldigt tufft. Ändå hände ingenting, min chef pratade inte med mig och jag stretade på. Ända in i väggen.

Givetvis har man ett eget ansvar också men jag gissar helt ovetenskapligt att många som drabbas av utmattningssyndrom är s k duktiga flickor (och pojkar) och vi behöver hjälp att säga ifrån. Jag minns att jag vid tillfället ovan satt och fåfängt hoppades att min chef skulle säga att ”nä vi lägger ner det här projektet”. Men det gjorde han förstås inte. Själv skulle jag aldrig säga något sådant.

image

Ett annat sådant tillfälle (som jag kanske redan skrivit om?) är när jag sitter på vårdcentralen för att ta blodtrycket. Jag hade konstaterats med högt blodtryck några månader tidigare och min husläkare hade länge försökt hitta rätt medicinering för att trycket skulle gå ner. Vid det här tillfället sitter jag alltså i sjuksköterskans rum och trycket ligger väldigt högt. Hon ser bekymrad  ut och säger att det här är inte alls bra, och så går hon för att prata med läkaren. Medan hon är borta tänker jag att jag vill att dörren ska öppnas och några människor ska komma in med en bår. De ska försiktigt lägga mig på den och säga med snälla röster att ”nu ska du få komma till ett vilohem en tid”. Men när dörren öppnas händer inget sådant utan jag får gå hem och kämpa vidare med mitt. Jag skulle kunna lägga mig ner och säga att nu skiter jag i det här, jag vägrar! Jag tyar inte mer! Men det ligger inte för mig. Det finns märkligt nog krafter kvar att rafsa ihop, plocka upp och dra vidare. Ett tag till. Kom igen!

Författaren Emma Holmberg skriver i boken om att vi kan pressa hjärnan ganska länge, eftersom det inte känns när den överutnyttjas. Den skickar däremot ut signaler i kroppen om att allt inte står rätt till. Jag har till exempel sett den totala dräneringen på ork som ett sätt för hjärnan att säga att ”nu får du lugna ner dig några hekto!” Vi väljer att inte lyssna, men så går vi över gränsen och då blir det ofta tvärnit.

Utmattningssyndrom leder till minskad aktivitet i frontalloben där vi har arbetsminnet och korttidsminnet. Det känner jag ofta av, och ett bra exempel på det är när jag lagar mat. Jag måste titta på receptet flera gånger innan jag vågar tillsätta t ex saltet: Jag läser 1 tsk salt. Tar fram saltet. Har glömt mängden. Läser igen. Tar tag i teskedsmåttet. Läser igen, var det salt? Och hur mycket? Tar teskedsmåttet och fyller med salt. Kollar receptet en gång till för att se att det verkligen var 1 tsk salt. Sedan häller jag i. Vis av skada: det har hänt ett par gånger att jag suttit på toaletten och gråtit efter att ha förstört maten, för att jag glömt vad jag redan gjort och haft svårt att hålla koll på vad jag håller på med.

Utmattningssyndrom leder till förändringar och skador i hjärnan. Som tur är bildar hjärnan snällt nya hjärnceller och kopplingar, men somliga menar att en viss livslång skada får man räkna med.

Läs mer →