Etikettarkiv: vänner

Here we go again

Publicerat av
Svara

Jag brukar oftast få be besked huruvida försäkringskassan godkänt mitt nya läkarintyg inom två dagar. Sålunda har jag blivit allt mer orolig i takt med att dagarna gått utan besked. (Eller BESLUT som det heter på försäkringskassiska. Det innebär GODKÄNT, men det begriper enbart de insatta, det vill säga handläggare på sagda myndighet, samt så småningom även vi långtidssjukskrivna. Vem kom på det?) På den sjätte dagen ringde min handläggare och sa att hon vill få in en komplettering av intyget av min läkare. Det är inte första gången, och jag måste säga att jag förstår dem. Han skriver som en kratta som tappat pinnarna. Bygger på föregående intyg som han byggt på intyget före det. Blandar egenpåhittade med vedertagna förkortningar. Missar att ta bort gamla uppgifter som inte är relevanta längre.

Jag satte några frön blomsterkrasse vid vildvinet

Samtalet med handläggaren var mycket trevligt. Det är lätt att glömma att försäkringskassan inte enbart är en myndighet som får i uppdrag i det årliga regleringsbrevet från regeringen att sänka antalet sjukskrivna, utan att handläggarna är tämligen vanliga människor med funderingar över vad sjutton de ska laga till middag och oro för räntehöjningar och inflation. Hon ville förvarna om att de bett min läkare om kompletterande uppgifter, men att hon godkänt intyget preliminärt så att det inte blir stopp i utbetalningen av sjukpenning. Det måste ju innebära att hon redan vet att jag ska få BESLUT men att läkaren måste formulera bakgrunden.

Jag har ju varit med om detta några gånger under alla år som sjukskriven, så jag känner mig lugn nu. Handläggaren sa att läkaren kryssat för att det är osäkert om jag kommer tillbaka till heltidsarbete, och hon frågade hur jag själv tänker om det, och hur jag vill göra. Att få sjukersättning på deltid vore ju det bästa, att inte behöva ansöka om sjukskrivning var tredje månad, det höll hon med om. Men det är oerhört svårt att få innan man är 61 eller 62 år, och dit är det ett par år kvar. Jag sa att jag inte heller kan se att jag kommer tillbaka på heltid, men att jag hoppas kunna jobba 75 % i alla fall, och få sjukpenning för resten. Jag sa att jag lovat mig själv att inte krascha helt igen, för det är så jobbigt att kravla sig upp igen. Det var nära nu och därför tar jag ett rejält steg bakåt, och tar det långsamt. Jag är sjukskriven på 75 % hela oktober och jobbar enbart hemifrån, och sedan ska jag (OM JAG KÄNNER ATT JAG ORKAR!) jobba 50 % en tid. Summa summarum så kände jag att hon stod på min sida, för att jag ska må bra. Det är lätt att tänka att det är tvärtom.

Jag träffade psykologen JB i måndags och vi fick jättebra kontakt direkt! Hon var mycket lyhörd, ställde bra frågor och föreslog hur vi ska jobba tillsammans. Det kändes klockrent! Jag har en tid hos henne nu på måndag igen, men hoppas få komma lite mer ofta. Det här känns så rätt och bra! Tur att jag har råd, för det kostar en del att gå privat.

De senaste dagarna har jag blivit sämre. Jag är så oerhört trött, och hela kroppen går som i ultra rapid och RLS är och värre. Jag hade tänkt hälsa på min syster och mamma igår, men jag ställde in det. Jag orkar inte med några sociala kontakter. Inte ens ett kortare samtal i fredags med en arbetskamrat som jag hade bokat in. Jag hoppas att jag känner mig bättre i tid till nästa helg då jag tänkt tillbringa helgen uppe i Roslagen hos min kära vän T. Det är nästan ett halvår sedan vi sågs senast, eftersom jag haft fullt upp med allt fix med pappas dödsbo och mammas flytt. Vi kanske får skjuta på det, men snart kommer jag ett par dagar med (lagom mycket) samtal, mys med hundarna, skogen, vattnet och tystnaden!

Bakåt igen

Publicerat av
Svara

Det är ett tag sedan jag skrev. Tänker på det ibland, vet vad jag ska skriva men sen har orken inte funnits. Eller snarare så är det den där kombinationen av lust och ork, kanske är det bristen på mening? Det är mitt värsta tillstånd. Meningslösheten, hopplösheten.

Jag har unnat mig ett par riktiga roligheter. Sådana som riskerar att bita mig i svansen efteråt, men som är omöjliga att motstå. Den ena var när tre av mina arbetskamrater kom hem till mig för jobbmöte med efterföljande middag och bubbelvin. Det var helt fantastiskt, och hade varit det även om jag kunde göra sånt var och varannan vecka.

Den andra roligheten var ett bröllop där en kär vän gifte sig. Jag hade fått lov att avstå från möhippan, men skulle baske mig gå på bröllopet! Resan dit kändes som det största hindret, men jag fick skjuts ända fram av sonen. Det var nog det finaste bröllop jag varit på, och jag är så lycklig över att ha varit med! Jag åkte hem innan efterrätten, och kände mig mer än nöjd.

För en tid sedan såg jag en inbjudan till en kombinerad forskningsstudie och behandling, en ”exponeringsbaserad behandling för dig som besväras mycket av kroppsliga symtom” som drivs av Region Stockholm och Karolinska Institutet. Jag tyckte att det lät intressant för mig och anmälde mig. I förra veckan fick jag en tid för videosamtal med en psykolog, och vi ska prata denna vecka igen. De ska bedöma om jag passar för studien. Jag fick en känsla av att jag kanske har lite för stora och framför allt många symptom för att få delta. Vi får se.

Nu är mamma på plats i sin nya lägenhet, och i stort sett allt är klart med det vi ägnat drygt ett halvår åt. Det känns otroligt skönt, men samtidigt är det tid att släppa fram det som hållits inne. Inte enbart sorgen över pappa och mammas man, utan även det att jag gått på över min förmåga under lång tid.

Igår pratade mamma och jag om hur det var när hennes man somnade in med henne tätt intill sig, och när min syster och jag satt med pappas händer i våra när han gick bort. Vi har berättat om det för varandra förut också, men det kändes bra att prata igenom det. Jag kände hur sorgen letade sig fram i mitt av antidepressiv medicin dämpade känsloregister. Det kändes så fint, och ett par tårar kom.

Jag vet när det hände. Strax efter lunch i onsdags var det som att någon dimrade min inre lampa. Jag åkte hem och stöp i säng. Jobbade hemifrån på torsdagen men det tog hela dagen att jobba mina sex timmar med alla pauser jag behövde. På fredagen var det mötesdag på kontoret, vilket kändes omöjligt för mig. Efter kontakt med min chef sjukskrev jag mig den dagen. Idag är det måndag och jag är fortfarande inte i form. Kanske att jag provar att jobba på hemmakontoret i morgon.

På onsdag har min chef bett någon från HR-avdelningen vara med på ett möte med oss, så att vi får prata igenom min situation. Det känns bra, min chef är mån om att det ska fungera bra för mig. Regeln som gäller är minst tre arbetsdagar på kontoret per vecka, men jag kan i bästa fall jobba två, ibland bara en. Om jag tvingas att jobba mer så måste jag sjukskriva mig på högre omfattning, och på min höjd jobba 50 procent. Dessutom tror jag att försäkringskassan skulle vilja ha ett ord med här, om arbetsgivaren inte gör sitt för att möjliggöra för mig att arbeta så mycket som möjligt. Jag kommer att kontakta dem i så fall.

Jag känner mig många saker på en gång. Jag är glad över att ha kunnat göra de roligheter jag beskrev. Men jag är orolig för hur det ska gå med mitt mående, och ledsen. Och sorgsen. Och lycklig över min man som gör så mycket för att underlätta för mig! ❤️

Här är bröllopspresenten jag gav brudparet!

Lite kul också!

Publicerat av
2

Allt är inte enbart elände i mitt liv – förstås! I torsdags träffade jag en mycket kär vän när vi båda var på väg till jobbet. Jag hade sedan två fina samtal: ett med en som jobbar på samma kontor och som jag precis lärt känna, och ett med en fin arbetskamrat som gör att arbetsglädjen bubblar igen.

Efter det stötte jag ihop med ännu en arbetskamrat vid kaffemaskinen på kontoret. Hon sa att hon tycker att jag liknar Plupp! Åtminstone att jag påminner om ett naturväsen och står stadigt med båda fötterna på jorden! Jag vet inte riktigt vad det innebär men jag förstod på henne att det var något positivt. Hursomhelst så blev jag glad!

Jag åkte hem, urtrött efter dagens alla intryck och möten, men med en varm känsla i bröstet. Dessutom hade jag tagit semester dagen efter för att orka med helgens åtaganden; framför allt göra i ordning i mammas lägenhet inför mäklarens fotografering på måndag. Jag känner mig så smart och välplanerad!

En arbetskamrat från ett annat jobb hörde av sig och frågade om jag vill ställa ut några alster i ett vitrinskåp som hon har i sitt hus. Det blev jag väldigt glad över, och det blir efter sommaren.

Igår kväll påbörjade jag en sak jag länge tänkt göra. Jag vill ha en liten necessär när jag bara ska sova över hos någon och inte behöver min stora. I morse gjorde jag den klar. Jag köpte en stuvbit av vaxduk från Marimekko för ett par år sedan, som fick bli utsidan. Vårt gamla duschdraperi fick bli foder med en liten ficka. En metallring från upphängningen blev en fin detalj! Och så en röd dragkedja som jag köpt på loppis.

Ikväll ska vi till en av mina svägerskor på middag. Det ska bli väldigt trevligt och vi stannar väl så länge jag orkar. Vi har gångavstånd hem!

Rekord?

Publicerat av
2

På söndag kväll kände jag att jag höll på att bli sjuk. Lite ont i kroppen som när man får influensa, hängigare än vanligt och lätt bomullskänsla i huvudet. På måndag morgon hade jag feber och var helt klart sjuk. När kvällen kom dagen därpå var jag i stort sett frisk! Rekord? Jag hostar rejält fortfarande men de andra symptomen är borta. Jag kunde börja jobba på onsdagen, och det kändes väldigt bra.

Det är ju det där med SAMMANHANG som är så viktigt. Att höra till, att höra hemma. Om man har tur, som jag har, så arbetar man med personer som man tycker om och som betyder något för en. Det kan rent av vara så att man har en del av sina vänner på arbetsplatsen. Dessutom är arbetet något som är FRISKT i min tillvaro som annars begränsas starkt av att jag är sjuk. På jobbet är jag kompetent, driver frågor, åstadkommer saker och efterfrågas för just detta. Det är en sådan livsviktig kontrast mot mitt sjuka jag. Jag vill inte säga att det präglas av att jag är inkompetent och inte får någonting gjort. Men jag känner mig i stort sett alltid otillräcklig som framför allt mamma, och stoppas många gånger varje dag av ”Jag ORKAR inte!” Påminns ständigt om mina begränsningar att göra saker, träffa vänner och att leva ett vardagsliv som jag gjorde förr. Då, för länge sedan. Då jag inte behövde kalkylera och planera för att sprida ut orken på ett hållbart sätt – över dagen och över veckan. Skapa ränder.

Ett exempel: på måndag ska jag jobba mina två arbetstimmar på kontoret, och det är möte i arbetsgruppen de två timmarna. Jag hade tänkt passa på att hälsa på min mamma efteråt, som bor nära jobbet. Vila där och umgås en stund. Men jag vet hur trött jag kommer att vara när jag kommer till henne, och har sedan en timmes resa hem att orka med också. Tiden då vi ska umgås kan bli båda kort och trött. Så sa min syster att hon ska till mamma på lördag, och då kom min inre kalkylator fram. Jag ska inte göra någonting annat i helgen, så att åka in till stan för att träffa dem borde vara bättre, och så kan jag åka raka vägen hem på måndag istället. Men jag ska å andra sidan laga middag på lördag. Det kommer att bli svårt att orka, och framför allt är risken stor att jag går och lägger mig att vila och kanske till och med sova en stund när maten är klar. Att jag inte orkar sitta med och äta. I dessa lägen tar jag fram min inre plus- och minuslista. För- och nackdelar med olika scenarier läggs i kolumner och summeras längst ner, vägs mot varandra varvid utvärderingen tar vid och en handlingsplan läggs på bordet. Den skulle i detta fall kunna innebära att jag ber min man att laga middag, trots att han arbetar denna lördag, eller att vi köper hem mat. För summeringen har visat att jag ska besöka min mamma på lördagen då jag ju är piggast. Det väger tyngst.


Igår när telefonen ringde var min första tanke att det inte var pappa. Det är bara några veckor sedan det ofta var han när ringsignalen ljöd. Korta samtal präglade av hur vi mår, hur vädret ser ut och eventuellt även ett ärende som han allt oftare hade glömt när vi kommit så långt. Puss och kram, hälsa en kram till alla och så hej då. Aldrig mer.

Min syster skickade en bild på oss tre igår. En selfie vi tog när vi skulle åka tillbaka till Stockholm efter ett besök hos honom för ett par år sedan. Redan på flygplatsen gjorde vi ett vykort av bilden och skickade till honom. När jag såg den igår brast det.

Berg-och-dal-bane-vecka

Publicerat av
4

I måndags tog jag tåget till Borås med en god lunchbaguette i bagaget. Väl framme gick jag genom den välbekanta staden med ett varmt leende inom mig. Solen sken, det var många människor i rörelse. På Stora torget stod alla riksdagspartierna och kampanjade. Rådhusvinet klädde rådhuset i vars källare finns en pub där min då blivande man och jag tillsammans med några andra nya klasskompisar tog en öl för trettio år sedan. Jag gick till mitt hotell och efter en stund i vågrät position, gick jag till stadsbiblioteket för att ta en titt på barnavdelningen. Kom i samspråk med en barnbibliotekarie och berömde deras nyss omgjorda ungdomsavdelning.

Promenerade tillbaka till hotellet med ett kort stopp för att köpa med mig lite middagsmat, och höll mig inne resten av kvällen. Vilade och förberedde mig för nästa dags föreläsning på högskolan.

Nästa dag träffade jag en god vän som flyttat till denna del av landet varför vi sällan ses numera. Det var fint att hinna prata och skratta, det finns nog ingen jag skrattar så mycket tillsammans med!

Föreläsningen gick bra och jag kände mig nöjd. När jag åkte hemåt med tåget — helt utan missöden — njöt jag av att ha haft en fantastisk dag! Jag insåg att jag skulle bli väldigt trött dagarna efter, men den påfyllning jag fått av både självförtroende och social samvaro var värd så mycket.

Och mycket riktigt har onsdag och torsdag varit tunga. På onsdag morgon var det dags att träffa min husläkare för förnyat läkarintyg samt diverse provtagningar. Han sjukskrev mig i tre månader till, och skriver att det är oklart om, och i så fall när,  jag kommer att kunna återgå till arbete på 100 %.

Jag har jobbat hemifrån onsdag och torsdag, och det har funkat men jag har varit väldigt trött och ångestfull. Tillsammans med vardagen i familjen har det dessutom resulterat i att spänningen i axlar och nacke kommit tillbaka. Jag har fått avstå en surströmmingsmiddag hos en jobbarkompis och en fortbildningsdag på universitetet nu i slutet av veckan, men sånt är jag van vid. Istället ska jag vila ut hos min goda vän i Roslagen hela helgen.

Nu när jag vaknade hade jag fått sms med beslut om fortsatt sjukskrivning i tre månader till. Skönt.

Semestern är slut

Publicerat av
Svara

Jag var så trött på slutet av kursen att jag kollade om jag kunde åka hem en dag tidigare, men det fanns inga tågbiljetter som passade. Jag såg till att vila extra mycket istället, så det gick bra. Ovädret som orsakade stopp på rälsen inför hemresan orsakade mer stress hos mig än jag först förstod. Det är givetvis inte SJ:s fel att sånt händer, men de slog nog nytt rekord avseende informationen till resenärerna. Den kom för sent – det tog minst 12 timmar efter olyckan innan de meddelade mig att jag inte behöver göra något, utan att SJ kommer att meddela mig hur jag ska ta mig hem! Den information som kom var svår att begripa (!) och dessutom stod en sak i deras app och en annan i sms till mig! Nåväl, jag kom hem bara två timmar senare än jag skulle och det är verkligen ingenting att säga om. Tågpersonalen var både roliga och trevliga, och lunchen jag förbeställt var jättegod! Dessutom visade det sig att en vän till mig satt på samma tåg så vi fick en pratstund i bistron innan jag kände att jag hade fått nog av intryck.

Ett hängsmycke

Det är så skönt att jag kan fortsätta med silversmidet hemma, så att jag inte behövde stressa klart med sakerna jag höll på med. Jag tog det väldigt lugnt både fredag och lördag. Bilderna i inlägget är på de saker jag fick klart. Det är svårt att fotografera silver och ytan på de flesta sakerna ser sämre ut än de är.

Örhängen som är oxiderade inuti, så de är svarta

Hängsmycke med ett rör på baksidan att trä en kedja eller lädersnodd igenom.

Jag har säkert skrivit det tidigare men jag gör det igen – en så fantastiskt trevlig grupp har jag aldrig gått med tidigare! Vi var nio plus kursledare Anna Neudorf, och vi hade så kul och trevligt ihop.

Det blev en hel dag hemma innan det var dags att börja jobba igen. Det är ingenting jag gruvar mig för. Jag älskar mitt arbete! Men jag känner en oro att jag kommer att vara väldigt trött i början av terminen, som jag varit tidigare år. Å andra sidan blev jag glad när jag kom ihåg det, så att jag kan förbereda mig för det och framför allt inte få panik om eller när det inträffar.

Små ringar till min dotter

På söndag kväll kollade jag vilka som ska jobba denna vecka och insåg att det var många som fortfarande har semester. Då bestämde jag mig för att jobba hemma ett par dagar i början av veckan, och det var ett mycket bra beslut. Igår, måndag, kände jag mig ganska skakig. Jag hade lite ångest och fick känningar av utmattning i både hjärnan och kroppen. Men det gick bra ändå.

På kvällen mådde jag plötsligt illa när jag satt och åt, skyndade mig till badrummet och kräktes upp maten! Förvånad och förskräckt undrade jag vad som var på gång, men jag tror faktiskt att det var en stressreaktion. Jag brukar må illa ibland när jag är stressad, men så här långt brukar det inte gå.

Jag känner mig mycket bättre idag, men tar det väldigt lugnt. Pysslar lite i trädgården och lyssnar på min bok, och jobbar förstås.

Min främsta oro är hur det ska gå nu när alla i familjen är samlade hemma. Hur jag ska orka med, och att det känns svårt att göra något åt situationen. (Jag skriver medvetet otydligt eftersom jag inte vill hänga ut min familj.) Det är lättare sagt än gjort att prata om det, och få förändringar till stånd.


Tredje dagen

Publicerat av
Svara

Dimman låg lätt över Mullsjön igår morse när jag badade. Mängder av svalor flyg snabbt över sjön, lågt i jakt på insekter som uppenbarligen visste att det skulle bli regn. Jag har inget minne av att ha sett så många svalor på en gång. Det var en sällsam syn och deras läte måtte ha varit upphovet till att vi skriver kvitt-kvitt om fågelläten, för precis så lät de!



Jag hade avslutat kvällen innan med att nästan förstöra örhängena som min svägerska ska få i present, så det första jag gjorde var att rådgöra med kursledaren om hur jag skulle lösa det. Vi redde ut det tillsammans och jag kunde andas ut och göra klart dem.

För länge sedan gjorde jag en ring i alldeles för tunn silverplåt, som jag nu satte igång att göra i rejälare plåt som skulle funka bättre. För att göra dygd av nödvändigheten sa jag mig att den första var en prototyp för att se så att den passade! Jag blev nöjd med den och så här såg den ut innan den sista slipningen och poleringen.

Vi har så himla fina samtal tillsammans vid måltiderna, det här är den trevligaste gruppen jag gått tillsammans med. Det har handlat om mammors död och jakten på den perfekta bh:n, och allt däremellan!

Efter middagen igår gick jag som vanligt till mitt rum för att vila. Hade tänkt gå till verkstan lite senare, men kände efter en stund att jag behövde ta det lugnt resten av kvällen.

Vikten

Publicerat av
Svara

Nu kanske du undrar hur det gått med min viktnedgång? Det var en tid sedan jag skrev om den. Det kan bero på att den tagit en paus, men det är inget medvetet val från min sida. Det bara blev så, och det känner jag tyvärr igen från tidigare försök att gå ner i vikt. Då har det slutat med att jag gått upp allt igen och så lite till på det. Där är jag absolut inte nu, men jag har gått upp 6 kg på ett halvår. Strax före jul hade jag gått ner 31 kg, och nu ligger jag på 25. Det är ju bra ändå, men nu har jag tagit i med någorlunda hårda handskar. Under semestern är det inte realistiskt att tro att man ska gå ner i vikt – däremot att hålla vikten. Men då måste jag bestämma mig för det.

Igår åkte jag till Plantagen och köpte växter. Dels beroende på att mina älskade gråmalva gått hädan under vintern, men också för att fylla på här och där. Jag har lite svårt att låta bli att köpa vackra plantor! Tulpanerna är överblommade och det är dags att gömma deras blad och stjälkar under sommarväxterna. De måste vissna ner för att löken ska få näring till nästa års blomning.

Den här ljuvliga och överdådiga buketten fick jag av henne!

I fredags fick jag besök av en tidigare arbetskamrat (som jag verkligen hoppas ska bli det igen!). Vi satt och pratade på vår uteplats i nästan sex timmar! Så härligt! Vi har mycket gemensamt och jobbade så väldigt bra ihop. Du vet, när 1+1 blir 3. Vi har båda lång och gedigen bakgrund som barnbibliotekarier, och talar samma språk. Hoppas hoppas att hon kommer tillbaka! Jag ska besöka henne och gunga i hennes hammock i sommar, det ser jag fram emot!

Jag önskar att jag kunde

Publicerat av
Svara

Ett mycket kärt återseende av en före detta kollega och vän i helgen fick mig att tänka på allt jag förut tog för givet men nu inte kan göra. Som att gå ut på stan efter jobbet; strosa omkring, kanske träffa en vän, ta en kaffe och prata en stund innan jag åker hem. Eller åka in till stan på helgen och gå på en utställning.

Min man och jag brukade minst en gång om året åka till Liljevalchs konsthall på Djurgården i Stockholm, och höjdpunkten var att äta en god lunch med ett glas vin i trädgården på Blå porten i samma hus. Helst sitta vid ett litet bord uppe på avsatsen där vi kunde se hela den ljuvliga och lite charmigt skamfilade trädgården. Nu har den gamla konsthallen fått en stor och omtalad utbyggnad som jag så gärna vill se, men det känns långt borta.

Skulpturer i skogen, så vackert!

För det är längesedan jag kunde göra någonting sånt. Vid enstaka tillfällen har jag gjort undantag. Sett till att det är ett lugnt ställe som inte ligger för långt ifrån de pendeltågsstationer som ligger på min linje så att jag snabbt kan ta mig hem efteråt. Satt mig vid bord i ett hörn så att ljudet kommer från så få håll som möjligt. Och det har kostat på, det kommer alltid en fet räkning. Ibland räcker det att vila extra mycket efter ett sånt äventyr, och ibland går det dagar innan jag känner mig återställd.

Därför var det så skönt att vi kunde ses på min hemmaplan i söndags. Jag tar så för givet att jag ska åka in till stan när jag ska träffa någon, men de kan förstås lika gärna komma till mig! Det hade också min vän föreslagit, så jag hämtade henne vid pendeln och vi åkte till ett mysigt kafé och åt lunch. Efteråt tog vi en naturskön promenad och pratade ikapp. Det är ett par år sedan vi träffades.

Hon frågade omtänksamt om jag skulle behöva vila mycket när jag kom hem, och det behövde jag. Jag visste att det skulle bli så och vi åt rester till middag eftersom jag inte orkade laga mat, men samtidigt fanns allt detta med i beräkningen. För det är så jag får det att fungera – jag beräknar.

Det går till som så att jag ser över min almanacka ofta, så att det är tillräckligt många tomma helger. Om jag ska göra något vänder och vrider jag på hur jag ska få ihop det. Om jag till exempel har en hel helg uppbokad på grund av en resa, ser jag till att dagarna efteråt är så lugna jag kan få till dem, och att helgen därpå är tom i kalendern. Och det gäller inte bara helger. Jag ser över min kalender hela tiden för att få ihop det så att jag ska orka. Framför allt gäller det förstås arbetets kalender, för hur intensiv arbetsveckan är påverkar mig mycket givetvis. Men också resten av familjens planer för veckan ska tas med i beräkningen.

Men ibland kan jag inte låta bli. Jag VILL träffa en person och så kanske jag gör något så obetänksamt som att bestämma att vi ska ses en dag efter jobbet! Jag menar hur korkad får man bli! Lär jag mig aldrig? Jodå, det gör jag men det är bara så TRIST! Och jag vill inte vara den som alltid säger att det inte går (som jag skrivit förutom om att jag är rädd att bli tröttnad på). Så då bokar vi in och så får jag – när jag kommit till sans – avboka några dagar innan.

Tänk att inte behöva tänka så mycket utan bara göra!

Det går och ned

Publicerat av
Svara

Jag mår ganska bra och känner mig pigg somliga dagar. Jag orkar göra saker här hemma utan att bli helt slut, det är roligt att fixa! Då ligger jag nog på en sexa på en tiogradig skala. Men dagen därpå kan jag vara både trött och håglös, och få kämpa för att göra det nödvändigaste – jag har halkat ner till en trea igen. Det är så tröttande när livet blir som en jojo!

Jag lärde mig mycket på Stressmottagningen och en av de sakerna var att när man känner sig energifylld så ska man ändå ta det lite försiktigt så att man inte gör av med all kraft. Man måste hushålla med den. Och det gör jag för det mesta tycker jag, även om det ska erkännas att jag tänjer lite på orken någon gång ibland. Det blir alltför tråkigt annars. Men kroppen säger ifrån så att det inte blir alldeles för roligt.

På sistone har jag ställt in och flyttat fram efterlängtade möten med fina vänner som jag längtar efter. Jag bokar in glad i hågen, men när det närmar sig inser jag att jag lurat mig själv igen. ”Hur tänkte du nu?” undrar mitt realistiska jag och skakar på huvudet åt mitt önsketänkande. ”Skulle du träffa x efter jobbet?! När funkade det senast? Nä just det!”  Sååå tråååkigt! Jag försöker trösta mig med att så länge jag överhuvudtaget försöker få till möten med vänner, och så länge jag är frustrerad över att det inte funkar så har inte depressionsjäveln dragit ner mig helt i alla fall.