Etikettarkiv: vänner

Ställer in, igen

Publicerat av
2

Igår skrev jag om att jag får lov att tacka nej till trevligheter. Det finns annat jag ställer in också. Återkommer till det strax.

Min mamma har inte varit hemma hos oss på nästan två år, men i lördags kom hon äntligen. Det var verkligen jättefint att kunna visa henne trädgården som hon bara sett på bild, men också att träffas förstås.

Igår skulle jag, som jag skrev i förra inlägget, träffa gamla kurskamrater men fick ställa in. Jag träffade istället en nära vän som också är sjuk i utmattningssyndrom, och vi tog en stilla promenad i skogen.

Senare på eftermiddagen och kvällen var jag helt slut. Jag la mig och sov lite av och till. Ställde in matlagningen och la mig tidigt. Jag sov ovanligt länge nu på morgonen och gick inte upp förrän halv 6. Efter en stund somnade jag om i soffan och sov i trekvart. Trött, som sagt!

Jag funderade fram och tillbaka igår kväll på hur jag skulle göra idag. Meningen var att jag jobba på kontoret, eftersom jag ändå hade en tandläkartid i stan på eftermiddagen. Jag har redan ställt in den en gång och jag tyckte att det kändes jobbigt att ställa in den med så kort varsel en gång till. Men min syster messade att det kan jag visst det! Och så fick det bli.

Det känns oerhört skönt nu när jag bestämt mig. Det är ju inte bara att orka den här dagen, utan hur det kommer att påverka resten av veckan. På det här sättet kan jag jobba, om än hemifrån.

Såg en bra mening: ”Att ställa in kan vara att ställa upp för sig själv.” Det ska jag komma ihåg!

Tackar nej, igen

Publicerat av
Svara

För ett par veckor sedan var mina kollegor och jag bjudna hem till en före detta arbetskamrat. Jag såg verkligen fram emot kvällen, i synnerhet att träffa henne och en annan tidigare arbetskamrat som gått i pension för ett par år sedan.

Men jag kom aldrig iväg. Jag insåg ett par dagar innan att jag inte skulle orka. Om jag varit frisk skulle dagen sett ut så här: jobba på kontoret, gå till min mamma som bor nära jobbet och vila en stund, åka till min före detta kollega och ha trevligt och sedan åka hem för att gå upp och jobba nästa dag. Sånt finns inte längre. Jag kan knappt föreställa mig det. Så jag tackade nej.

Denna helg händer det igen. Idag skulle jag träffa sex kvinnor som jag gick en kurs tillsammans med för över tjugo år sedan. Kursen innebar en del grupparbete och vi var en grupp som jobbade tillsammans. Vi fortsatte att träffas en lång tid efter kursens slut, men nu är det många år sedan. Det skulle vara så kul att träffa dem igen!  Men – jag lämnade återbud igår. Även om det denna gång var på en helg så är jag alldeles för trött – både att åka dit och att umgås med flera personer. Det roliga är inte sällan det mest tröttande.

Badar

Publicerat av
Svara

Jag är så glad att ha börjat bada! Det är ett par år då jag inte känt mig så sugen på att exponera min kropp i baddräkt, och därför avstått att bada. Men i år tänkte jag om. Jag har visserligen gått ner mycket i vikt, men är ändå ingen sylfid direkt. Jag har inte badat på badplatser bland många andra, utan en stor del av upplevelsen är att slappna av och ha en stilla stund, gärna för mig själv. Jag har flera gånger åkt ner till vår närmaste brygga och tagit ett dopp på eftermiddagen. Det tar kanske tre minuter med bil. Det är så vackert där och jag har haft sällskap av några sothönor på avstånd. Ett par gånger har pojkar fiskat från bryggan men vi har kunnat samsas bra. Andra enstaka badare har varit såna som jag, och inga lekande barn. Det finns en badplats ett par hundra meter bort som passar bättre för dem. Men oftast är jag helt ensam bland näckrosorna. Visst låter det romantiskt!

I helgen som gick var jag hos min kära vän T i Roslagen. Hon bor några hundra meter från Väddö kanal, och vi badade två gånger. Det var 15 grader i vattnet och svalt och rejält blåsigt på land. Och visst ska jag tillstå att det var kallt att bada, men just för att det inte var varmt när jag kom upp, så frös jag inte alls. Det verkar som att om temperaturen är ungefär samma i vattnet som i luften så fungerar det så, i alla fall för mig. Jag har aldrig varit frusen av mig och det kan spela in också förstås.

Det var vilsamt att vara hos T och hennes hundar hela helgen. Vi gjorde just ingenting och det var det som var grejen. Jag är ganska trött nu efter semestern, så det var välkommet med en helg hemifrån. Det är alltid jag som lagar middag när vi träffas, och jag brukar göra dubbel sats första dagen som vi värmer den andra – fiffigt va!

Mer än jag kunde föreställa mig

Publicerat av
Svara

Jag har haft en helg som blev nästan overkligt bra. Min mamma, som hade stort behov av att komma iväg hemifrån några dagar, och jag tog bilen i lördags morse och var framme i min syster och svågers stuga redan vid halv 11-tiden. När vi åkte därifrån två dygn senare fick vi nästan nypa oss i armen för att fatta hur perfekt helgen blev!

Vädret var helt ljuvligt. Soligt, men inte för varmt. Vi badade flera gånger, och det var jätteskönt trots att det är i Bottenhavet. Vi kunde till och med soltorka oss på bryggan utan att frysa. Vi åt jättegod mat, som vanligt, och fick till och med surströmming!

Det märkligaste som hände var att min kära vän T och hennes man H, som jag visste var ute med sin segelbåt norrut, kom seglande förbi och ankrade för natten utanför oss! De åt middag tillsammans med oss och vi hade det hur mysigt som helst.

Vi såg solnedgången från bryggan båda kvällarna och den sista morgonen vaknade jag precis vid soluppgången! Det var min födelsedag och den kunde inte ha börjat bättre! Jag somnade om och när jag vaknade igen lite senare, tog jag ett morgondopp med syster och mamma innan frukosten.

Jag behövde verkligen den här helgens ro och fina umgänge! Jag har mått bra och kommit bort från en del malande tankar som inte ger något annat än oro. Det enda smolket i bägaren har varit att jag inte kunde sova middag i hängmattan på grund av RLS.Jag fick en del tankar om saker jag vill göra nu innan nästa veckas sommarkurs. Bara att viljan finns där känns bra. Bland annat ska jag försöka ta mig samman (så lätt det låter – som om det handlade om det, att skärpa sig!) och smida något litet i alla fall, så jag inte kommer till silversmideskursen helt ringrostig.

Tvärnit

Publicerat av
Svara

Gårdagen inleddes så fint. Jag åkte in till stan och besökte först min mamma och hennes man, och gav dem bland annat pioner från vår trädgård. Det finns ingen mer tacksam att ge blommor än min mamma! Efter att ha suttit och pratat med dem en timme gick jag till jobbet där jag skulle fika med min närmaste arbetskamrat. Det var hennes sista arbetsdag innan först föräldraledighet och därefter nytt jobb.

Vi blev fyra kollegor som satt utomhus och drack kaffe ihop. Det var en så fin stund som gav massor av energi, och en känsla av tacksamhet över att ha sådana fina och kloka vänner på jobbet. Därefter åkte jag hem för att jobba hemma igen.

Senare på eftermiddagen kom min nära vän T förbi med sina hundar. Hon bor numera tio mil härifrån så vi ses inte så ofta, men hon hade ärenden i mina trakter. Ytterligare en energikick!  Jag vet att även positiva sådana kan trötta, och kanske blev det lite för mycket av det goda.

Vi skulle titta på EM-matchen Sverige-Polen och höll på att trassla ut hur vi skulle kunna se den på rätt kanal, och med  rätt utrustning. Jag blev stressad och kände hur jag kom längre och längre in i stresskonen. Förslagen flög i luften och när jag fick ett sms från dottern som ville ha inloggningsuppgifter till en annan medietjänst tog det stopp. Jag blev tom i huvudet och trög i kroppen. Ett alltför välkänt fenomen. Utmattningen tog ut sin rätt: ”Stopp! Stopp! Det här går inte! Nu blev det för mycket på en gång!”

Till slut la jag mig med öronproppar i sovrummet och tänkte på andningen så gott jag kunde.

Avkoppling

Publicerat av
Svara

I fredags åkte jag till min vän T som bor ute på landet i Roslagen. Vi hade en långsam och avkopplande helg tillsammans. Lyssnade på fåglar och insekter – de var de enda som hördes, förutom någon enstaka bil som störde friden.

Jag brukar alltid slappna av så pass mycket att jag knappt känner av RLS när jag är hos henne, men den här gången hjälpte inte ens det. En annan mysko grej hände också. I natt vaknade jag av att det kliade något infernaliskt i handflatorna och på fotsulorna! Jag googlade det och det verkar vara ett välkänt fenomen som har med levern att göra. Jag får fråga min husläkare på tisdag. Som tur var kunde jag somna om till slut, och när jag vaknade på morgonen var klådan mer eller mindre borta.

Bergenia

Apropå läkare så ska jag även till psykiatrin snart. Jag förnyade receptet på min antidepressiva medicin på 1177.se som jag brukar, och då kallade de mig eftersom det är länge sedan jag var där. Jag fick tid redan om två veckor så det var ju bra. Det var psykiatern som skickade remissen till Stressmottagningen, så jag är verkligen tacksam! Men den läkaren är inte kvar där så jag ska träffa en ny nu. Det ska bli intressant att höra vad han har att säga. Jag har ju fasat ut den ena medicinen på eget bevåg, men vet inte om jag ska sluta eller åtminstone minska ner på den andra så småningom också. Hur ska man veta det – veta när det är dags?

Tröstlöst

Publicerat av
2

Den långlediga helgen ägnades åt mest ingenting, och det är gott så. Om det känts bra, men jag har varvat ett rastlöst röjande i skåp och garderober med ett håglöst tittande ut i luften, och däremellan har jag tittat på en tv-serie eller lyssnat på poddar samtidigt som jag spelat spel i telefonen. Tänk läsa men inte orkat.

Värst är håglösheten, och jag tror att den kommer sig av att det känns så tröstlöst med mina jobbiga känningar av RLS, och att eksemen tagit fart igen. Jag har visserligen ett besök hos neurologen inbokat om ett par veckor, och det känns förstås väldigt bra. Min sjukskrivning går ut i slutet av månaden så jag ska träffa min husläkare angående det, och kan ju ta upp eksemen igen. Men samtidigt så vet jag att det inte är något han kan hjälpa mig med. Jag får fortsätta att smörja med kortison, ta antihistamintabletterna och försöka avhålla mig från att klia sönder armarna.

En bra sak hände igår i alla fall: en riktigt nära vän som jag känt i precis 50 år ringde igår! Det var en tid sedan vi pratades vid, och det var så fint!

 

Stöd på jobbet

Publicerat av
Svara

Jag peakade i stressnivå igår. Ett möte med tre arbetskamrater med ett planerat innehåll, inleddes med standardfrågan ”hur är läget”. Jag svarade att jag är så stressad, och mina fina kollegor började genast fråga om det och hur de kan hjälpa mig. Raskt bestämdes dessutom att mötet istället skulle fokusera på det uppdrag jag jobbar med för tillfället och som stressar mig mest. Är det inte fantastiskt!

Jag blev plötsligt medveten om hur det kändes i kroppen. Andningen var grund – andetagen gick inte längre ner än till halsgropen. Jag var alldeles spänd i kroppen och jag kände ett lätt tryckt över bröstet.

Mötet hjälpte mig väldigt mycket, verkligen. Jag fick dels bekräftelse på det jag redan gjort, dels hjälp med fortsättningen men framför allt perspektiv på hela situationen. Mina kollegor föreslog att jag skulle avsäga mig ett annat uppdrag som jag också har svårt att hinna klart i tid, och jag sa att jag skulle fundera på hur jag skulle göra.

Att ha sådana kollegor är mer värt än guld. Det är faktiskt helt avgörande för att jag ska orka jobba. Det fyller mig med en sån tacksamhet och värme!


Efter mötet var min arbetsdag slut egentligen. Jag funderade helt kort på hur jag skulle göra med det uppdraget som kollegorna föreslagit att jag skulle avsäga mig, och skickade till slut ett mejl till vår tf chef och frågade hur pass mycket hon förväntar sig ska vara klart till nästa fredag. Efter en stund fick jag till svar att det jag uppfattat skulle vara färdigt då mer var något vi skulle jobba med på mötet den dagen. Jag kan alltså släppa det och koncentrera mig på det andra uppdraget. Så skönt!

När jag reste mig från arbetsplatsen kände jag hur in i märgen slut jag var. Det var ett bra tag sedan jag kände mig så urlakad till kropp och själ. Jag la mig och vilade, försökte slappna av och släppa alla måsten.

Senare på kvällen hjälpte jag dottern med en stor skoluppgift som jag utlovat. Sånt är svårt att säga nej till. Det var en snårig men väldigt intressant text om genusteori hon behövde hjälp med, och den satte mina stackars hjärnceller på prov. En stund orkade de men sen la de av.

Kvällen avslutades som vanligt framför Aktuellt men efter en stund sa min hjärna ifrån igen. Det var alldeles för mycket intryck, och jag kröp tills sängs.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Stresspåslag

Publicerat av
Svara

Den gångna arbetsveckan har varit rolig, och det är kanske därför jag känt av ett stresspåslag och även en ökad ångestnivå ibland. Det är ju en av mina snubbeltrådar – när det blir för roligt och jag låter mig dras med och får svårt att sätta gränser för mig själv. Mot mig själv. Det där sista är viktigt. Det är ingen annan som driver på – det är jag.

Det är ju onödigt kan man tycka men som en god vän sa, på vår långpromenad i skogen idag, så är det ju bra att jag ser det i alla fall. Faktum är att jag flera gånger under veckan stannade upp och försökte bena ut varför jag kände mig så stressad och om känslan stämmer med verkligheten. Jag har fått ett uppdrag som kommer att ta ett par dagar att utföra. Några omtänksamma kollegor frågade om det kändes ok, och jag svarade att jag får skjuta på en del andra arbetsuppgifter som inte har någon särskild deadline, så det kommer att gå bra. Men uppenbarligen är det något som klingar falskt här, eftersom jag upplever stressen.

Nu slår det mig att det finns andra stressorer också. Vår chef har slutat och vi har en tf chef som jag inte känner så bra, och uppdraget är mer eller mindre nytt för mig. Jag ska också ha semester två dagar vilket snävar in tiden jag har till förfogande. Sådär ja, nu har jag ringat in det!

Egentligen är jag inte så orolig för att jag ska köra slut på mig, men jag måste se till att resonera med mig när känslan av stress och att det är för mycket kommer. Den betyder något som jag ska lyssna på, och agera efter.

Vacker dag

Publicerat av
1

Min mans nära vän sedan unga år har gått bort, och igår var det dags för begravning. Jag är nära vän med hans fru, och har försökt stötta men ens tillkortakommanden blir så uppenbara. Jag kan inte lyfta ens ett uns av sorgen från henne. Den är hennes och bara hennes.

Det kan ha varit den finaste begravningsceremoni jag varit på. Min man hade ordnat med musiken, och sjöng och spelade tillsammans med ett par andra vänner. Men egentligen skulle jag inte ens ha varit med. Pandemin begränsar antalet gäster till tjugo, och jag var den tjugoförsta. Jag skulle dock få komma in efteråt för att få ta farväl, och även delta i minnesstunden. Men när jag kom till begravningslokalen en stund efter att den börjat, visades jag in i lokalen ändå, och kunde vara med större delen av ceremonin.

Minnesstunden efteråt blev också en väldigt fin stund då flera delade minnen, skrattade åt roliga episoder och gladdes åt att ha haft en så fin vän i sina liv.

För min egen del blev det en stund då gråten trängde igenom det skal som den antidepressiva medicinen ger mig. Ett skal som skyddar mig och känns skönt de flesta dagar, men som det också känns bra att kunna bryta igenom någon gång emellanåt.

På kvällen när jag skulle sova kände jag mig spänd och stressad i kroppen. Efter en stund kände jag hur spänningen kröp upp i nacken och bakhuvudet och gav huvudvärk. Paniken byggdes upp och jag fick försöka resonera med mig själv för att inte låta den ta överhanden. Tårarna kom nu igen, men kanske berodde det på att garden var nere sedan begravningen?

Vad består stressen i? Jag försökte bena upp det i tankarna, men i mitt tillstånd av tunnelseende var det inte helt lätt. Jag bestämde mig för att ta tag i det nästa dag, när jag är piggare och kan se klarare på vad som behöver göras. Till slut kunde jag somna.