Etikettarkiv: vänskap

Vilodagar

Publicerat av
Svara

I fredags åkte jag till min kära vän T i Roslagen och stannade till söndag eftermiddag. Kravlösa dagar med vila, sömn, vila, fina samtal och vila. Jag hade packat baddräkten och på lördagen var det dags. T brukar bada flera dagar i veckan, men jag har inte varit i sedan i september. Men jag tvekade inte.

Vattentermometer stod på 7 grader, och det VAR kallt! Så in i … ! Men jag gjorde det, och när jag kom upp på bryggan frös jag inte alls. Luften kändes inte lika kall som kroppen. En kopp te när vi var åter i stugan kändes helt rätt.
I måndags hade jag ett samtal med min chef och blev lugnad kring hur mycket jag måste jobba på kontoret i stan. Jag har inte fått något tydligt besked om det tidigare, men nu sa han att om jag är där en dag i veckan så är det jättebra. Han sa att han ser att jag jobbar på bra hemma, och dessutom är sjukskriven så det är helt ok att jag gör så. Det kommer jag att klara utan problem och det känns väldigt bra.

PS. Jag fick ett ryck och beställde lite kläder, men när de kom var de för stora allihop! Min uppfattning om min kropp har inte hängt med verklighetens viktnedgång!

Klockan är 02:45 …

Publicerat av
Svara

… och jag sitter här i fåtöljen mitt i natten igen. RLS-benen gjorde det omöjligt att ligga kvar i sängen för att försöka somna om. Men förr eller senare blir jag så pass sömnig att jag kan somna om på soffan.

Det är ungefär varannan natt som blir så här, och så länge jag jobbar hemma så funkar det med att somna om och sova lite längre på morgonen. Det blir svårare när jag ska jobba mer på kontoret.


Jag pratade med min massör om tandpressning när jag var där och knådade ryggen häromdagen. Hon sa att hon utför käkledsmassage som är bra mot spänningar kring munnen, så nu har jag bokat en tid för det hos henne. Vi pratade också om avslappning och jag förklarade varför det är svårt för mig med övningar för att slappna av när det är så obehagligt i kroppen av RLS. När jag sa det kom jag på att hon också utför taktil massage som jag varit på hos en annan massör. Det är oerhört behagligt, men jag somnade förstås. Det slutade med att jag bokat en sådan också, och det ser jag verkligen fram emot! Hon sa att jag verkligen behöver avslappning med så mycket stress i kroppen som jag har.

På söndag kommer en vän jag lärde känna på universitetet hit, och vi ska ta en långpromenad med paus för medhavda mackor med kaffe. Det ser jag verkligen fram emot!

Påfylld energi

Publicerat av
Svara

Igår träffade jag två barndomsvänner i några timmar. Vi har känt varandra i snart 51 år, sedan min familj flyttade från Stockholm till Jämtland. Det dröjer mellan gångerna vi ses, men det är alltid lika kärt och enkelt att ta vid samtalet.

Samtalet kretsade en del kring våra gamla föräldrar (som vi ju också känner sedan barndomen!), våra respektive familjer och så pandemin förstås. Hur den påverkar jobb och annat fortfarande. Jag fick också en del nya tips om utflyktsmål i Jämtland som jag genast skrev upp på min lista över besöksmål i min Grand tour Jämtland som jag vill göra snart.

Vi bjöds på en fantastisk lunchmacka!

Gamla gemensamma minnen är ofrånkomliga samtalsämnen och den här gången pratade vi en del om våra skolresor i 6:an (Kosteröarna) och 9:an (Ängelholm). Så fina och roliga minnen!

Jag insåg att det inte var tröttande att umgås utan att det nästan enbart innebar påfyllning av energidepåerna, och tänker att det beror på att vi känner varandra så väl att jag är mig själv i vårt samtal. Jag tänker inte på att verka något annat, eller hur de ska uppfatta mig. Så skönt och vilsamt. Jag är verkligen tacksam över att ha dessa fina personer i mitt liv!

Badar

Publicerat av
Svara

Jag är så glad att ha börjat bada! Det är ett par år då jag inte känt mig så sugen på att exponera min kropp i baddräkt, och därför avstått att bada. Men i år tänkte jag om. Jag har visserligen gått ner mycket i vikt, men är ändå ingen sylfid direkt. Jag har inte badat på badplatser bland många andra, utan en stor del av upplevelsen är att slappna av och ha en stilla stund, gärna för mig själv. Jag har flera gånger åkt ner till vår närmaste brygga och tagit ett dopp på eftermiddagen. Det tar kanske tre minuter med bil. Det är så vackert där och jag har haft sällskap av några sothönor på avstånd. Ett par gånger har pojkar fiskat från bryggan men vi har kunnat samsas bra. Andra enstaka badare har varit såna som jag, och inga lekande barn. Det finns en badplats ett par hundra meter bort som passar bättre för dem. Men oftast är jag helt ensam bland näckrosorna. Visst låter det romantiskt!

I helgen som gick var jag hos min kära vän T i Roslagen. Hon bor några hundra meter från Väddö kanal, och vi badade två gånger. Det var 15 grader i vattnet och svalt och rejält blåsigt på land. Och visst ska jag tillstå att det var kallt att bada, men just för att det inte var varmt när jag kom upp, så frös jag inte alls. Det verkar som att om temperaturen är ungefär samma i vattnet som i luften så fungerar det så, i alla fall för mig. Jag har aldrig varit frusen av mig och det kan spela in också förstås.

Det var vilsamt att vara hos T och hennes hundar hela helgen. Vi gjorde just ingenting och det var det som var grejen. Jag är ganska trött nu efter semestern, så det var välkommet med en helg hemifrån. Det är alltid jag som lagar middag när vi träffas, och jag brukar göra dubbel sats första dagen som vi värmer den andra – fiffigt va!

Tvärnit

Publicerat av
Svara

Gårdagen inleddes så fint. Jag åkte in till stan och besökte först min mamma och hennes man, och gav dem bland annat pioner från vår trädgård. Det finns ingen mer tacksam att ge blommor än min mamma! Efter att ha suttit och pratat med dem en timme gick jag till jobbet där jag skulle fika med min närmaste arbetskamrat. Det var hennes sista arbetsdag innan först föräldraledighet och därefter nytt jobb.

Vi blev fyra kollegor som satt utomhus och drack kaffe ihop. Det var en så fin stund som gav massor av energi, och en känsla av tacksamhet över att ha sådana fina och kloka vänner på jobbet. Därefter åkte jag hem för att jobba hemma igen.

Senare på eftermiddagen kom min nära vän T förbi med sina hundar. Hon bor numera tio mil härifrån så vi ses inte så ofta, men hon hade ärenden i mina trakter. Ytterligare en energikick!  Jag vet att även positiva sådana kan trötta, och kanske blev det lite för mycket av det goda.

Vi skulle titta på EM-matchen Sverige-Polen och höll på att trassla ut hur vi skulle kunna se den på rätt kanal, och med  rätt utrustning. Jag blev stressad och kände hur jag kom längre och längre in i stresskonen. Förslagen flög i luften och när jag fick ett sms från dottern som ville ha inloggningsuppgifter till en annan medietjänst tog det stopp. Jag blev tom i huvudet och trög i kroppen. Ett alltför välkänt fenomen. Utmattningen tog ut sin rätt: ”Stopp! Stopp! Det här går inte! Nu blev det för mycket på en gång!”

Till slut la jag mig med öronproppar i sovrummet och tänkte på andningen så gott jag kunde.

Avkoppling

Publicerat av
Svara

I fredags åkte jag till min vän T som bor ute på landet i Roslagen. Vi hade en långsam och avkopplande helg tillsammans. Lyssnade på fåglar och insekter – de var de enda som hördes, förutom någon enstaka bil som störde friden.

Jag brukar alltid slappna av så pass mycket att jag knappt känner av RLS när jag är hos henne, men den här gången hjälpte inte ens det. En annan mysko grej hände också. I natt vaknade jag av att det kliade något infernaliskt i handflatorna och på fotsulorna! Jag googlade det och det verkar vara ett välkänt fenomen som har med levern att göra. Jag får fråga min husläkare på tisdag. Som tur var kunde jag somna om till slut, och när jag vaknade på morgonen var klådan mer eller mindre borta.

Bergenia

Apropå läkare så ska jag även till psykiatrin snart. Jag förnyade receptet på min antidepressiva medicin på 1177.se som jag brukar, och då kallade de mig eftersom det är länge sedan jag var där. Jag fick tid redan om två veckor så det var ju bra. Det var psykiatern som skickade remissen till Stressmottagningen, så jag är verkligen tacksam! Men den läkaren är inte kvar där så jag ska träffa en ny nu. Det ska bli intressant att höra vad han har att säga. Jag har ju fasat ut den ena medicinen på eget bevåg, men vet inte om jag ska sluta eller åtminstone minska ner på den andra så småningom också. Hur ska man veta det – veta när det är dags?

Tröstlöst

Publicerat av
2

Den långlediga helgen ägnades åt mest ingenting, och det är gott så. Om det känts bra, men jag har varvat ett rastlöst röjande i skåp och garderober med ett håglöst tittande ut i luften, och däremellan har jag tittat på en tv-serie eller lyssnat på poddar samtidigt som jag spelat spel i telefonen. Tänk läsa men inte orkat.

Värst är håglösheten, och jag tror att den kommer sig av att det känns så tröstlöst med mina jobbiga känningar av RLS, och att eksemen tagit fart igen. Jag har visserligen ett besök hos neurologen inbokat om ett par veckor, och det känns förstås väldigt bra. Min sjukskrivning går ut i slutet av månaden så jag ska träffa min husläkare angående det, och kan ju ta upp eksemen igen. Men samtidigt så vet jag att det inte är något han kan hjälpa mig med. Jag får fortsätta att smörja med kortison, ta antihistamintabletterna och försöka avhålla mig från att klia sönder armarna.

En bra sak hände igår i alla fall: en riktigt nära vän som jag känt i precis 50 år ringde igår! Det var en tid sedan vi pratades vid, och det var så fint!

 

Stöd på jobbet

Publicerat av
Svara

Jag peakade i stressnivå igår. Ett möte med tre arbetskamrater med ett planerat innehåll, inleddes med standardfrågan ”hur är läget”. Jag svarade att jag är så stressad, och mina fina kollegor började genast fråga om det och hur de kan hjälpa mig. Raskt bestämdes dessutom att mötet istället skulle fokusera på det uppdrag jag jobbar med för tillfället och som stressar mig mest. Är det inte fantastiskt!

Jag blev plötsligt medveten om hur det kändes i kroppen. Andningen var grund – andetagen gick inte längre ner än till halsgropen. Jag var alldeles spänd i kroppen och jag kände ett lätt tryckt över bröstet.

Mötet hjälpte mig väldigt mycket, verkligen. Jag fick dels bekräftelse på det jag redan gjort, dels hjälp med fortsättningen men framför allt perspektiv på hela situationen. Mina kollegor föreslog att jag skulle avsäga mig ett annat uppdrag som jag också har svårt att hinna klart i tid, och jag sa att jag skulle fundera på hur jag skulle göra.

Att ha sådana kollegor är mer värt än guld. Det är faktiskt helt avgörande för att jag ska orka jobba. Det fyller mig med en sån tacksamhet och värme!


Efter mötet var min arbetsdag slut egentligen. Jag funderade helt kort på hur jag skulle göra med det uppdraget som kollegorna föreslagit att jag skulle avsäga mig, och skickade till slut ett mejl till vår tf chef och frågade hur pass mycket hon förväntar sig ska vara klart till nästa fredag. Efter en stund fick jag till svar att det jag uppfattat skulle vara färdigt då mer var något vi skulle jobba med på mötet den dagen. Jag kan alltså släppa det och koncentrera mig på det andra uppdraget. Så skönt!

När jag reste mig från arbetsplatsen kände jag hur in i märgen slut jag var. Det var ett bra tag sedan jag kände mig så urlakad till kropp och själ. Jag la mig och vilade, försökte slappna av och släppa alla måsten.

Senare på kvällen hjälpte jag dottern med en stor skoluppgift som jag utlovat. Sånt är svårt att säga nej till. Det var en snårig men väldigt intressant text om genusteori hon behövde hjälp med, och den satte mina stackars hjärnceller på prov. En stund orkade de men sen la de av.

Kvällen avslutades som vanligt framför Aktuellt men efter en stund sa min hjärna ifrån igen. Det var alldeles för mycket intryck, och jag kröp tills sängs.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vacker dag

Publicerat av
1

Min mans nära vän sedan unga år har gått bort, och igår var det dags för begravning. Jag är nära vän med hans fru, och har försökt stötta men ens tillkortakommanden blir så uppenbara. Jag kan inte lyfta ens ett uns av sorgen från henne. Den är hennes och bara hennes.

Det kan ha varit den finaste begravningsceremoni jag varit på. Min man hade ordnat med musiken, och sjöng och spelade tillsammans med ett par andra vänner. Men egentligen skulle jag inte ens ha varit med. Pandemin begränsar antalet gäster till tjugo, och jag var den tjugoförsta. Jag skulle dock få komma in efteråt för att få ta farväl, och även delta i minnesstunden. Men när jag kom till begravningslokalen en stund efter att den börjat, visades jag in i lokalen ändå, och kunde vara med större delen av ceremonin.

Minnesstunden efteråt blev också en väldigt fin stund då flera delade minnen, skrattade åt roliga episoder och gladdes åt att ha haft en så fin vän i sina liv.

För min egen del blev det en stund då gråten trängde igenom det skal som den antidepressiva medicinen ger mig. Ett skal som skyddar mig och känns skönt de flesta dagar, men som det också känns bra att kunna bryta igenom någon gång emellanåt.

På kvällen när jag skulle sova kände jag mig spänd och stressad i kroppen. Efter en stund kände jag hur spänningen kröp upp i nacken och bakhuvudet och gav huvudvärk. Paniken byggdes upp och jag fick försöka resonera med mig själv för att inte låta den ta överhanden. Tårarna kom nu igen, men kanske berodde det på att garden var nere sedan begravningen?

Vad består stressen i? Jag försökte bena upp det i tankarna, men i mitt tillstånd av tunnelseende var det inte helt lätt. Jag bestämde mig för att ta tag i det nästa dag, när jag är piggare och kan se klarare på vad som behöver göras. Till slut kunde jag somna.

Vilohelg

Publicerat av
Svara

Både min man och jag är ganska slitna nu. Det har varit tuffa första månader för oss det här året, och vi behöver återhämtning. Helgen som gick blev lugn för mig i alla fall, och då anföll Tröttheten! Kanske var det för att jag släppte fram den? Den fick plats, äntligen.

Men framför allt är vi i behov av en förändring – att det blir lugnare omkring oss. Vi har goda förhoppningar om att det också blir så, nu när båda barnen tagit körkort och vi åtminstone hoppas att bilköpskarusellen slutat snurra. Nu kan vi se fram emot årets bästa helgdagar – påsken. Tämligen kravlös på traditioner och förväntningar, i en ljus och spirande årstid.

Eksemen tog ny fart på armarna häromveckan, och nu har jag infekterade sår på ena armen. Jag såg en bild på mig själv som 5-åring, och kom då ihåg att jag hade mycket eksem på just underarmarna redan då. Det är kanske inte så konstigt att det är där det framför allt koncentrerat sig även nu.

Min vackra mamma och söta lillasyster bredvid mig, i extrem kortkort klänning

I morgon ska vi på begravningen av en av min mans närmaste vänner. Jag är nära vän med hans fru också, och det känns oerhört tungt. På grund av pandemireglerna är antalet närvarande vid själva ceremonin begränsad så att jag förmodligen inte kan närvara. Men jag kommer att kunna gå in i lokalen efteråt, och även delta i minnesstunden. Det känns bra i alla fall. Min man har ordnat med musiken, och ska spela och sjunga tillsammans med ett par andra vänner. Det kommer att bli oerhört fint.