Tre goda ting, eller fyra

Publicerat 3 november, 2016 av Pia Borrman

Sonen ringde i morse när jag nästan var framme vid jobbet och frågade var allt bröd tagit vägen. Igår låg en stor påse med rågkakor på köksbänken och nu var de borta. Jag svarade att jag fryst in bröden i flera påsar och ätit upp dem som jag lämnade framme. Han missförstod och utbrast ”Har du ätit upp allt jävla bröd?!” Det kanske inte låter så roligt, men för mig blev det en väldigt rolig situation och jag skrattade i flera minuter. Först tänkte jag att de som mötte mig förhoppningsvis trodde att att jag pratade med någon i telefon – jag hade ju lurar i öronen – men sen tänkte jag att det spelar ingen roll. Kanske det glädjer någon att jag går och skrattar högt för mig själv! En fin start på arbetsdagen blev det hursomhelst!

Vi kan boka massage till subventionerat pris på det kontor där jag jobbar. Jag har inte gjort det tidigare men till idag hade jag bokat ett dubbelpass på 50 minuter. Det var himmelskt! Jag är i stort behov av massage och hon var väldigt duktig. Dessutom fick jag mängder med råd om min hälsa, träning jag borde göra och en del annat på köpet. Hon var uppriktig och jag uppskattade det. Så nu ska jag prova spikmatta! Vi har en hemma men jag tyckte att den gjorde så ont när jag provade förut. Massören sa att man måste vänja sig, och att det skulle vara perfekt för min spända nacke och rygg.

Den tredje fina saken idag var att en god vän dök upp för en pratstund. Sånt man lever ett tag på!

Egentligen var det ännu en riktigt bra sak som hände. Det blev strömavbrott hemma och jag fjärrstyrde sonen att slå på jordfelsbrytaren som slagit ifrån. Det hjälpte bara till en del. Vissa delar av huset var fortfarande strömlösa. Jag gruvade mig för att åka hem och behöva ta itu med detta, vad det nu var som var fel, och mötas av upphetsade tonåringar. Men så kom jag på att jag kan be om hjälp. Jag smsade min man att jag inte riktigt pallar med ännu en utryckning (jag har fixat ett par andra grejer i veckan) och han cyklade hem och bytte proppen som gått så att allt var lugnt när jag kom hem. Det var snällt av honom och bra av mig att ha självmedkänsla som jag skrev om i somras. Jag mår bra av att ta hand om mig och känna att jag prioriterar mig själv.

Rut & Randi

Publicerat 22 oktober, 2016 av Pia Borrman

Svara

Min goda vän Malin inspirerar mig mycket! Hon gör smycken och accessoarer i framför allt ull och silver, men har använt andra material också. Cykelslang och aluminiumtråd till exempel, och så fiskfjäll och fiskskinn! En del av fiskmaterialet har jag förmedlat. Mina barn drog upp en varsin gädda häromåret och det resulterade bland annat i örhängen! Fjällen blev som stora vackra paljetter.

Kolla in hennes blogg och webbshop! http://ruthochrandi.se

Här en bild på några av de smycken jag har som hon gjort. Gäddfjällsörhänget som jag tyvärr bara har ett kvar av, det andra har jag tappat någonstans. Det runda med pinnarna på tvären var en ögonblicklig förälskelse och det jag jag använt massor. Halsbandet med röda pärlan gjorde hon på hemligt uppdrag från min man!

Artikel om tillit

Publicerat 17 oktober, 2016 av Pia Borrman

Jag fick tips om en artikel av Tomas Sjödin där han skriver om tillit. Att lita på att det ljusnar när tillvaron ter sig mörk, även om det tar en stund ibland. Han citerar Tomas Tranströmer: ”Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret”. Kanske är det Gud som avses hos Tomas och Tomas, men det kan också vara tilliten till att det ordnar sig. Att det alltid gjort det förut, att det är en erfarenhet man har och är trygg med. Eller som Tomas Sjödin skriver, det kan vara en annan människas erfarenhet som är ledstången. Det är väl därför vi gärna läser om andras erfarenheter av till exempel utmattningssyndrom. Vi kan lära av varandra, inte minst om att det KAN bli bra även om det ser mörkt ut.

Men om erfarenheten är att det ibland inte alls går så bra då? Ska man våga lita på den blinda ledstången då? Den som inte hittat i mörkret alla gånger? Och NÄR ska man summera om det gått på plus, om det gått bra? Och vad är detta det? Är det hela livet som ska ha gått bra? Eller kan det delas upp i olika delar av livet?

Det blir rörigt det här för mig. Kanske för att jag är trött och less – tålamodet är det inte mycket med. Jag vill må bra. Jag vill att de mest basala sakerna i mitt och mina näras liv ska fall på plats. Är det för mycket begärt? Tyvärr är dessa två beroende av varandra. Om saker fungerar mår jag bättre, och saker kan måhända fungera bättre om jag mår bra och orkar ta tag i det. Men det har jag gjort alldeles för mycket. Jag har inte mer att ge.

I natt drömde jag en hel massa saker som bleknat bort ur minnet, men jag minns att jag sitter i en slags fordon på ett slags nöjespark. Jag vet att det kommer att vara lite för läskigt för mig men att jag kan blunda så att jag slipper se. Jag VET det, jag vet att det är en erfarenhet jag har. Troligen har jag åkt med detta fordon förut, och vet att det räckte med att blunda. Och att det är vänner eller åtminstone vänliga människor som satt mig här. Jag har tillit till att det ska gå bra. Intressant! Jag har skrivit om några drömmar som betytt mycket för mig i tidigare inlägg.

Tomas Sjödin igen: ”Öva oss i det som är tillvarons läskigaste och vackraste palindrom: Tillit. Likadant om man läser det framlänges som baklänges.”

Ännu ett fodral i ull med broderi på.

Förståelse

Publicerat 10 oktober, 2016 av Pia Borrman

Min pappa ringde igår morse och sa att det var ett inslag på Nyhetsmorgon i TV4 om en kvinna som gått in i väggen. Jag såg inslaget på TV4-play igår kväll och först tänkte jag att hon och jag har så lite gemensamt. Hon sa inte vad hon arbetar med men uppenbarligen var det ett avundsvärt och glamoröst jobb som tog mycket kraft och tid, och dessutom hade hon många andra uppdrag och ”sina sociala medier att sköta”. En dag kunde hon inte gå till jobbet. Till slut insåg hon att hon skulle säga upp sig och kunde börja bli friskare. Nu hade hon skrivit en bok om sin sjukdom.

Hon var till en början osäker på om det var rätt att vara så öppen med vad som hänt henne. Jag tror att hon menar att hon inte ville visa sig svag inför arbetsgivaren. Hon sa också att hon inte fick förståelse från sina vänner som inte kunde förstå hur hon kunde ge upp ett sånt ”coolt jobb” som dom sa. De tyckte att hon skulle rycka upp sig och köra på.

Hennes berättelse är olik min till ytan men jag kände ändå igen en del. Jag tänker på det där med förståelse från omvärlden. Jag har från början varit öppen med hur jag mår och vad det ställer till med för mig. Det var inget medvetet val till en början utan en instinkt tror jag. Numera är det ett medvetet val jag gör. Jag har sett hur familj, släkt, vänner, kollegor och arbetsgivare förstår. Och även om de inte förstår hur det är för mig så förstår de att jag inte mår bra, vilka begränsningar jag har och att jag gör så gott jag kan. Att det inte finns någonting jag hellre vill än att bli frisk och känna mig stark igen.

Det är en viktig kvalitet hos en människa tycker jag. Att även om man inte förstår en annan männsika och har svårt att sätta sig i in i dennes situation, så kan man se att det är så och åtminstone känna sympati. De flesta som jag stött på kan det tycker jag, men det finns dem med så liten föreställningsförmåga och fantasi att de sätter allt de stöter på i förhållande till sig själva. Om de inte känner igen det eller inte håller med så är det fel. Punkt.

Jag tror att jag skrivit om detta förut och det är väldigt viktigt för mig. Omsorgen och kärleken jag får från de allra flesta omkring mig betyder så oerhört mycket när jag undrar om jag någonsin kommer att bli frisk. När min dotter säger att ”nu ser jag att du behöver en stor kram” och förstår att jag inte orkar mer. När min man även städat min del av huset. När en kollega säger att det där ska inte du ta på dig, eller frågar om hon kan göra något för att underlätta för mig. När jag får meddelanden med virtuella kramar från vänner som läser här på bloggen.

Så även om jag för tillfället inte orkar med så mycket socialt liv så betyder mina vänner oerhört mycket!

En av mina närmaste vänner förlorade sin dotter i mycket tidig ålder. Så svårt att det nästan är omöjligt att ta in. När hon ringde och berättade sa jag till henne att du kan ringa precis när du vill till mig. Men då sa hon att hon ville att jag skulle ringa, hon svarade inte i telefon om hon inte orkade prata. Då bestämde jag mig för att jag skulle ringa varannan dag till henne. Risken var annars att jag skulle vara för orolig att hon inte orkade prata, och att jag inte skulle ringa alls. Även om det inte går att jämföra våra erfarenheter alls, så förstår jag henne precis. Det är viktigt att inte dra sig undan en männsika i kris. Lita på att hen säger till om hen inte orkar träffas eller prata i telefon. Att känna sig övergiven av sina vänner är det värsta som kan hända.

Nu hinner jag inte läsa igenom inlägget innan jag postar det. Jag ska skynda iväg till jobbet och fina kollegorna! Här en blomma från terassen på kontoret i Rinkeby.

Återhämtning

Publicerat 1 juli, 2016 av Pia Borrman

Jag gav mig ut på stan igår, men det blev en kort tur. Efter en halvtimme var jag helt slut av alla ljud och intryck. Jag plockade ihop en räksallad på Hemköp och drog hem till lånelägenheten igen.

Så otroligt skönt att få denna tid för mig själv! När man inte är hemma hos sig själv finns inte en massa måsten och borden heller i form av tvätt och städ. Bara att slappa! På eftermiddagen och kvällen kom en mycket god vän och före detta arbetskamrat, som jag saknar mycket i vardagen eftersom hon bytt jobb. Vi drack lite bubbel, pratade, skrattade, åt middag, pratade, drack vin och skrattade mera. Några riktigt härliga timmar tillsammans, och jag mådde så bra! Intressant iakttagelse: jag hade ovanligt små problem med ryckningar och krypningar i kroppen. Delvis kan det bero på den ändrade medicineringen men jag tror att det mest berodde på att jag mådde så bra och kunde släppa tankarna på den jobbiga veckan.

Blommande taklök i vår trädgård

Idag kommer min naprapat hit (!) och behandlar/misshandlar min tennisarmbåge. Därefter åker jag hem. Jag har hämtat åter en del av det jag behöver för att orka lite till, återhämtning.

Fjärde bilden – vänner

Publicerat 12 juni, 2016 av Pia Borrman

Svara

För att illustrera vänskap valde jag en av de bilder jag tagit på de andra kursdeltagarna utan tanke på uppgifter i kursen. Eftersom jag inte tillfrågat dem så lägger jag istället upp en bild som jag tog själv med mobilen när jag kom hem från kursen. Jag var väldigt trött och båda katterna kom och la sig hos mig. Vi hade längtat efter varandra! Trogna vännerna Semlan och Marina!

Jag har lyckan av att hålla kontakten med tjejerna från min grundskoleklass. De flesta av oss lyckades sammanstråla en helg på Trosa stadshotell det året vi alla fyllde 40 år, vi har sjungit Jamtlanstaus (Jämtlandstös, en hyllning till den jämtländska kvinnan) på varandras bröllop, och i samband med Storsjöyran i slutet av juli är många ”hemma” och kan träffas. Det är med ojämna mellanrum vi ses men tack vare Facebook har vi mer kontakt och kan planera träffar betydligt enklare än tidigare. Ändå har vi lyckats hålla kontakten och vänskapen vid liv i många år innan Facebook fanns! Det känns aldrig motigt att höra av sig, vi bara fortsätter samtalet. Så värdefullt!

Förut trodde jag att det skulle vara svårt att få en nära vän i vuxen ålder, men nu har jag tre nära vänner som är viktiga för mig som bor i närheten och som jag lärt känna på senare år. Med nära vän menar jag en person jag kan prata med om det som ligger mig och dem nära, som kan vara svårt och som vi inte pratar om med vem som helst. Alla tre lever liksom jag med psykisk ohälsa på olika sätt, och förmodligen är det därför vi kommit varandra närmare än vi skulle gjort annars. Jag har inte svårt att öppna mig inför andra, men skillnaden är att jag väljer att begränsa mig för att inte verka påfrestande. Jag tänker att det finns en gräns för hur mycket en annan människa orkar lyssna på någon som behöver prata, men i de här tre relationerna har vi lika stort behov av varandra och då håller jag inte tillbaka.

Vi var tolv delatagare på fotokursen och det var en av de bästa grupper jag deltagit i! Vi hade så roligt tillsammans, vi delade med oss generöst, hjälpte varandra, peppade och uppmuntrade. Det blev inga fasta konstellationer utan vi umgicks med alla i gruppen. En av kursledarna sa att hon märkte att det var en speciell och lite ovanlig grupp. Nu har vi en Facebook-grupp för att hålla kontakten och dela bilder med varandra, roligt!

Så här skrev jag i höstas på Facebook om min syster Åsa:

”Det bästa jag fått av mina föräldrar är min syster Åsa. Numera spelar givetvis inte åldersskillnaden någon roll, men även när vi var barn var vi nära.
Mitt första minne är när min faster Gerda och jag står i hallen hemma i Västertorp och väntar på att pappa och mamma ska komma hem med Åsa från BB. Då var jag 3,5 år.
Ett syskon är något av det finaste man kan ge sitt barn. Syskonkärlek ingår inte med automatik men för mig var det viktigt att ha åtminstone två barn. Någon att gadda ihop sig med. Att lära sig att dela och samsas. Men också någon att dela minnen av att leva i sin uppväxtfamilj med, som en slags bekräftelse. För mig betyder just det oerhört mycket.
Och nu är vi nära rent geografiskt igen, det känns fint! ❤️”

Min syster finns alltid där. Jag behöver inte säga mer.