Etikettarkiv: våren

Stöd på jobbet

Publicerat av
Svara

Jag peakade i stressnivå igår. Ett möte med tre arbetskamrater med ett planerat innehåll, inleddes med standardfrågan ”hur är läget”. Jag svarade att jag är så stressad, och mina fina kollegor började genast fråga om det och hur de kan hjälpa mig. Raskt bestämdes dessutom att mötet istället skulle fokusera på det uppdrag jag jobbar med för tillfället och som stressar mig mest. Är det inte fantastiskt!

Jag blev plötsligt medveten om hur det kändes i kroppen. Andningen var grund – andetagen gick inte längre ner än till halsgropen. Jag var alldeles spänd i kroppen och jag kände ett lätt tryckt över bröstet.

Mötet hjälpte mig väldigt mycket, verkligen. Jag fick dels bekräftelse på det jag redan gjort, dels hjälp med fortsättningen men framför allt perspektiv på hela situationen. Mina kollegor föreslog att jag skulle avsäga mig ett annat uppdrag som jag också har svårt att hinna klart i tid, och jag sa att jag skulle fundera på hur jag skulle göra.

Att ha sådana kollegor är mer värt än guld. Det är faktiskt helt avgörande för att jag ska orka jobba. Det fyller mig med en sån tacksamhet och värme!


Efter mötet var min arbetsdag slut egentligen. Jag funderade helt kort på hur jag skulle göra med det uppdraget som kollegorna föreslagit att jag skulle avsäga mig, och skickade till slut ett mejl till vår tf chef och frågade hur pass mycket hon förväntar sig ska vara klart till nästa fredag. Efter en stund fick jag till svar att det jag uppfattat skulle vara färdigt då mer var något vi skulle jobba med på mötet den dagen. Jag kan alltså släppa det och koncentrera mig på det andra uppdraget. Så skönt!

När jag reste mig från arbetsplatsen kände jag hur in i märgen slut jag var. Det var ett bra tag sedan jag kände mig så urlakad till kropp och själ. Jag la mig och vilade, försökte slappna av och släppa alla måsten.

Senare på kvällen hjälpte jag dottern med en stor skoluppgift som jag utlovat. Sånt är svårt att säga nej till. Det var en snårig men väldigt intressant text om genusteori hon behövde hjälp med, och den satte mina stackars hjärnceller på prov. En stund orkade de men sen la de av.

Kvällen avslutades som vanligt framför Aktuellt men efter en stund sa min hjärna ifrån igen. Det var alldeles för mycket intryck, och jag kröp tills sängs.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Glömde – en dröm

Publicerat av
Svara

Jag glömde att skriva om en dröm i förra inlägget. Då när jag kände mig så stressad och ångestfylld drömde jag en natt att jag uppsökte en läkare. Jag hade väldigt svårt att se – det var som att jag inte kunde öppna ögonen ordentligt. Jag fick kämpa för att se så pass att jag kunde ta mig fram. Hos läkaren berättade jag om min situation. Minns inte detaljerna längre, de var tydligare när jag precis vaknat, som det brukar vara med drömmar. Men jag minns att det handlade om bakgrunden till min utmattning och att jag var på väg in i väggen igen. Främst minns jag min förtvivlan och att jag inte såg ordentligt, Det förefaller som en tämligen övertydlig innebörd. Att jag är orolig för att bli sjuk igen och att jag har svårt att se det, att inse att det är fara å färde.

Jag kollade i olika drömlexikon på nätet men hittade väldigt lite om att se dåligt. Men om att bli blind fanns lite, bland annat att mitt undermedvetna inte gillar det jag gjort eller planerar att göra. Att jag innerst inne inte vill göra det jag håller på med. Det skulle i så fall kunna handla om att flera saker, och det som är mest förestående är mitt nya uppdrag på jobbet. Men jag kan också tänka mig att det handlar om saker i familjen. Att jag viker mig istället för att konfrontera, för att undgå bråk som jag inte orkar med även om jag vet att det inte håller i längden. Intressant hur som helst, och ger en del att tänka på.

Stresspåslag

Publicerat av
Svara

Den gångna arbetsveckan har varit rolig, och det är kanske därför jag känt av ett stresspåslag och även en ökad ångestnivå ibland. Det är ju en av mina snubbeltrådar – när det blir för roligt och jag låter mig dras med och får svårt att sätta gränser för mig själv. Mot mig själv. Det där sista är viktigt. Det är ingen annan som driver på – det är jag.

Det är ju onödigt kan man tycka men som en god vän sa, på vår långpromenad i skogen idag, så är det ju bra att jag ser det i alla fall. Faktum är att jag flera gånger under veckan stannade upp och försökte bena ut varför jag kände mig så stressad och om känslan stämmer med verkligheten. Jag har fått ett uppdrag som kommer att ta ett par dagar att utföra. Några omtänksamma kollegor frågade om det kändes ok, och jag svarade att jag får skjuta på en del andra arbetsuppgifter som inte har någon särskild deadline, så det kommer att gå bra. Men uppenbarligen är det något som klingar falskt här, eftersom jag upplever stressen.

Nu slår det mig att det finns andra stressorer också. Vår chef har slutat och vi har en tf chef som jag inte känner så bra, och uppdraget är mer eller mindre nytt för mig. Jag ska också ha semester två dagar vilket snävar in tiden jag har till förfogande. Sådär ja, nu har jag ringat in det!

Egentligen är jag inte så orolig för att jag ska köra slut på mig, men jag måste se till att resonera med mig när känslan av stress och att det är för mycket kommer. Den betyder något som jag ska lyssna på, och agera efter.

Avkopplande helgdagar

Publicerat av
Svara

Jag såg så mycket fram emot påskhelgens ledighet, jag behövde den verkligen. Det blev verkligen avkopplande dagar. Efter påskaftons trevliga lunch med syster, svåger och god vän (inom vår ”Corona-bubbla”) hemma hos oss, har jag i stort sett bara gjort det jag haft lust med för stunden: läst, tittat på SVT play och lyssnat på poddar. Vilat, sovit middag och tagit en långpromenad med en nära vän, då vi hittade blåsippor, tussilago, scilla och -faktiskt – vitsippor! De senare måste haft exeptionella goda förutsättningar i lä och sol. De är lite väl tidiga, men inte desto mindre välkomna.  De obehagliga känningarna i mina ben var inte nådiga igår, Jag har hittat ett youtube-klipp där en amerikansk fysioterapeut tipsar om övningar för att lindra symptomen av RLS.* Hon pratar om precis det som är min erfarenhet – att stretcha och liksom utmatta musklerna som lindring. Hon visade hur man kan massera musklerna på låren och vaderna med hjälp av ett redskap som såg ut som en kruskavel med piggar på. Hon gav också några tips om stretchövningar med hjälp av ett band med en ögla i ena änden – ungefär som ett sådant som jag köpte för någon månad sedan. Jag såg reklam för det där det användes precis som jag försökt göra med hjälp av olika band, men det funkar så mycket bättre med det här. Jag letade fram vår kruskavel (som inte är utsliten om jag säger så!) och skred till verket. Efter en omgång med dessa bryska metoder, kändes det lite bättre i alla fall.

Då är det dags att jobba igen då. Det blir flera fyradagarsveckor nu eftersom jag ska åka till pappa fredag-måndag om två veckor också. Det är nog bra för mig.

* WED-förbundet har bytt tillbaka namnet till RLS-förbundet eftersom WED (Willis Ekboms Disease), som visserligen fortfarande är namnet på sjukdomen, inte slagit igenom som namn. RLS (Restless Legs Syndrome) är mer känt. Jag återgår till att skriva RLS.

Fina dagar, och hemska

Publicerat av
Svara

Veckan som gick bjöd på omväxling kan jag säga. Ett par dagar var helt fantastiska och framför allt en var helt hemsk.

Vi har en väldigt liten trädgård. Huset är L-format och i vinkeln finns en ca 60 kvm stor ruta omgärdad av plank. Hälften av den har varit trädäck, delvis under tak. Resten har varit skruttig gräsmatta med tidvis ganska dåligt skötta rabatter, de senaste åren utbytta mot pallkragar med jordgubbar, potatis och blommor, men vi har aldrig riktigt fått till det. Men de senaste veckorna har även denna del täckts av trätrall förutom två rabatter som jag håller på att planera. Det är här det fantastiska hänt. Sonen har byggt så det stått härliga till, och min man som trodde att ha skulle ägna några kvällar åt bygget, kom hem en dag efter jobbet och allt var klart! Vilken fin överraskning!

Men dagen därpå blev allt upp och ner, och jag fick starka vibbar av gamla tiders kaos i familjen. Jag försökte mig på tankarna från Stressmottagningen: ”just nu har jag en tanke om att …” och ”det här är inte farligt, det är inget hot mot mig, utan det kommer att gå över”. Jag lyckades så där, det gick över och jag var en trasa.

Så vände det igen och igår var hela familjen igång med att bygga en ramp till förrådet, röja på uteplatsen och göra den klar för sommaren respektive städa inomhus. Alla igång samtidigt, sida vid sida. Det kanske inte låter så speciellt men för oss är mer eller mindre unikt. ”Tänk att ha det så här ”normalt” jämt” sa jag till min man. ”Men då hade vi inte förstått att uppskatta det” svarade han och det stämmer nog.

Lördagsmorgonens promenad gick mest i skogen och jag plockade blommor. Liljekonvaljerna har nästan slagit ut, och jag hittade den underbara lilla skogsstjärnan och lilla söta ekorrbäret.

 

Idag fyller min man år och vi ska ha ett litet kalas med min syster, hennes man och en nära vän. Det ska bli fint att ses!

Frustration och inspiration

Publicerat av
Svara

Jag har köpt några stenar som jag tänkt infatta och göra smycken av. Det bästa är att kunna se stenarna och välja var och en av dem, men i dessa tider kändes det bättre att beställa. Jag blev besviken på färgen på några av dem, men det gick bra att byta till stenar som jag ville ha dem. Jag har bara gjort en infattning på kursen i somras, och har gruvat mig lite för det. Det är svårt och jag måste vara noggrann. I helgen gjorde jag en ansats att göra ett armband med en grön sten som heter aventurin. Jag fick inte till det direkt, så nu ska jag prova på annat sätt.

Jag går och hoppas på att sommarkursen på Mullsjö folkhögskola kommer att gå att genomföra. Skolan väntar på Folkhälsomyndighetens rekommendationer som ska komma i dagarna. Hoppas hoppas. Om den inte blir av ska jag kolla om det finns någon kortare kurs i Stockholmsområdet.

Snart slår liljekonvaljerna ut!

Jag har viktväktat i två veckor nu, och det har gått bra tycker jag men det tyckte inte vågen. Det jag gick ner förra veckan hade jag gått upp nu så att jag summa summarum bara gått ner ett hekto! Depp depp, men så skrev jag om det i det community som finns i viktväktarappen, och fick massor av peppande svar! Över 40 personer skrev att det har jag också varit med om, vecka 2 är värst, se till att äta för alla dina poäng – du kanske ätit för lite, heja heja! och så vidare i en blandning av peppande och goda råd. Jag blev alldeles rörd – så fina människor! Så nu är det nya tag som gäller. Jag ska skruva lite på hur jag äter och se till att inte ge upp.

Det dunsade rejält i brevlådan idag och där låg tidningen Hemslöjd! Underbart snygg tidning med massor av inspiration, så nu ler livet igen!

Ledighetens baksida

Publicerat av
Svara

I maj är det många extra lediga dagar i almanackan och det är ju skönt. Men baksidan är att det kan bli lite väl intensivt när hela familjen är ledig och allt ska hända. När ambitionsnivåer inte är i synk och viljor krockar. Igår hamnade jag i ett tillstånd av stopp i maskineriet. Jag var lite trött innan och så hade jag glömt att dottern skulle på ridning och behövde tidig middag. Stressen det utlöste gjorde mig oförmögen att tänka och att handla. Jag kunde bara stå och försöka hålla ihop mig. Inte röra mig, inte säga någonting – bara stå. Till slut kunde jag ta mig samman för att gå och lägga mig med en kudde över huvudet.

Jag skrev förut om uttrycket att ”vara mitt i byxan” som några vänner har i sin familj. Det betyder bokstavligt tolkat att ens ben inte nuddar byxans kalla tyg, och bildligt talat att befinna sig under radarn. Om man tänker på de klassiska beteendena fly, kämpa eller frysa så handlar detta om att frysa. Inte provocera, inte gör nånting värre utan bara stå. Kusligt.

Jag fortsätter med mina morgonpromenader, och i morse var det tystare tack vare att folk var lediga. Jag såg flera blommor som jag inte kunde låta bli att fotografera. Här är några exempel:

Häggen doftar ljuvligt!

Bergklint

Kirskål är faktiskt vackert!

Fåglalåt och stadstur

Publicerat av
Svara

I lördags morse klockan sju hämtade min man och jag upp en kär vän vi inte träffat på länge, och åkte till en fågelsjö i närheten – Fysingen. När vi klev ur bilen slog doften av blommande hägg emot oss – himmelskt. 

Vi gick genom vassen på en trätrottoar och lyssnade på tusentals fåglar som sjöng och skränade ikapp. Fåglarna på landsidan sjöng vackert medan sjöfåglarna skränade mest. Ärligt talat såg vi mest vitkindade gäss och änder, men det var väldigt härligt att vara där! Vi hade med kaffe och ostmackor, och det är ju bara så gott att fika utomhus! 

På söndagen kom min syster och hennes man till oss, och när de åkte tillbaka in till stan så följde jag med dem och sov över. På måndag morgon gick vi en lång morgonpromenad på Södermalm och det är inte utan att jag saknar Stockholm lite!


Sedan gick jag till jobbet där jag inte varit på nästan två månader! Där var nästan folktomt, de flesta jobbar hemma. Jag hade en lista på saker jag skulle göra och det mesta hann jag med, men det blev lite snärjigt på slutet. Jag blev sur på mig själv som inte hann hejda mig, att jag stressade upp mig i onödan.

Innan jag åkte hem gick jag till min mamma och hennes man som bor i närheten. Vi satte oss på deras innergård, på behörigt avstånd från varandra. Fint att ses ändå!

När jag kom hem var jag helt slut, fast jag märkte det inte förrän jag kom hem. Det var som att kroppen orkade bara för att den måste få hem mig innan det gick an att braka ihop!

Även idag känner jag mig betydligt tröttare än vanligt, men så blev det en ganska röjig dag här hemma också. Det är bara att ta det med ro, reflektera över vad som hände och hur jag gör annorlunda nästa gång.

Summa summarum har jag alltså träffat många utanför den närmaste familjekretsen de senaste dagarna, men alla på avstånd stipulerat av Folkhälsomyndigheten!

Tio kilo

Publicerat av
Svara

Jag har gått ner 10 kg sedan i mitten av januari. Det är förstås jättebra, men jag är lite frustrerad eftersom jag stått still i några veckor nu. Det gäller att fortsätta att hålla i och hålla ut (igenkänning på den!) så lär det komma igång igen. Det är ju vanligt att hamna på platåer och kanske behöver kroppen det för att vänja sig vid den nya vikten.

Tio kilo låter kanske mycket men för mig är det bara början. Jag behöver gå ner mycket mer, men det kommer att ta tid och det BÖR ta lång tid. För någon vecka sedan slog man fast att övervikt är en riskfaktor vid covid-19. BMI över 40 nämndes men ibland även 30. Mitt ligger nu på 34. En läkare från IVA sa häromdagen att många av de personer som ligger i respirator är män med fetma.

På jobbet har vi som vill gått med i en hälsoutmaning. Vi samlar gemensamt in poäng för den motion vi gör och en del andra utmaningar. Det kan vara att äta en näve nötter varje dag, att ta trapporna istället för hissen, att göra ett träningsprogram för fem veckor framåt eller att berömma en kollega, Jag har nu stegräknare på mig och det funkar. Det har blivit några extra promenader bara för att få ihop poäng! Jag känner mig så glad över att min fysiska ork är betydligt bättre än i höstas!

Igår tog jag en kort promenad under en av mina pauser på förmiddagen. Tjugo minuter i skogen på arbetstid! Jag har varit dålig på att ta ut min friskvårdstimme under åren men nu tog jag ut en del av en timme i alla fall. Heja mig!

Sista avstämningen

Publicerat av
2

Idag hade jag digitalt möte med psykologen, arbetsterapeuten, fysioterapeuten och psykiatern från Stressmottagningen. De ville höra hur jag mår och hur jag upplevt tiden med dem, och att jag är nöjd har nog ingen läsare av min blogg missat! Jag känner mig verkligen mycket piggare och har fått med mig så väldigt mycket som kommer att vara användbart för mig under lång tid.

Innan mötet gick jag igenom mina anteckningar och insåg att det är ett par saker som jag glömt bort att tänka på, till exempel tanken att ”just nu lägger jag märke till att jag har den här tanken …” Och ”behöver jag reagera på den här förnimmelser – är känslan adekvat?” Jag ska fundera på något sätt att hålla alla viktiga redskap nära mig så att jag inte glömmer bort dem.

Nu växer de sida vid sida!

Det här mötet var det sista avstämningsmötet med Stressmottagningen. Från och med nu och sex månader framåt har jag möjlighet att få tre samtal med någon eller några av dem, och det känns väldigt skönt inför att jag går upp i arbetstid. Jag kanske behöver prata med dem i början av hösten?

Jag fick också fylla i en lång enkät idag – samma som jag fyllde i inför behandlingen. Den går ut på att skatta hur jag mår utefter en mängd parametrar. Det kändes fint att inse att jag mår så mycket bättre nu än i november, både vad gäller trötthet, ångest och nedstämdhet! Det har varit en ynnest och en känsla av renaste lyx att fått gå på behandling hos dem!

Möte på min skogspromenad!