Etikettarkiv: vila

Det händer mycket nu

Publicerat av
Svara

Jag har varit sjukskriven på 100 procent nu i tre veckor. Det visade sig vara bra, för nu känner jag mig i balans igen. Mycket har hänt under tiden. Det började med att min handläggare på försäkringskassan ringde och sa att hon skulle vilja ha en avstämning med min läkare och min chef angående vad som kan göras för att jag ska kunna gå upp i arbetstid. Jag sa att jag har all den anpassning man kan tänka sig på jobbet, och dessutom en fantastisk psykolog som jag för mycket hjälp av. Till slut sa hon att jag kanske skulle tänka på att ansöka om sjukersättning på deltid istället (hette förut sjukpension). Enligt henne bedöms personens arbetsförmåga inte gentemot hela arbetsmarknaden när man fyllt 60 år, utan enbart mot den typ av arbete som man har. Det gör att ansökningen beviljas mer välvilligt.

Jag har tänkt på att det kanske skulle komma att sluta så, men trodde att man skulle vara äldre än 60. För säkerhets skull ringde jag en handläggare som arbetar med sjukersättning, och fick veta att man ska vara 60 år och elva månader. Han föreslog att jag och min läkare kan skicka in ansökan under våren, men skriva att den gäller från 1 juli. Jag har bestämt mig för att göra det. Då kan jag lugnt jobba på med mina 25 procent, slipper att gå till doktorn var tredje månad för att få ett nytt läkarintyg, och vänta på försäkringskassans beslut. Ersättningen är betydligt sämre, men det får det vara värt. Man får ca 64 procent av den inkomst man haft de senaste åren. Eftersom de flesta är långtidssjukskrivna innan man får sjukersättning innebär det en låg andel av en redan låg inkomst.

Detta innebär att jag kommit till en ände med mitt arbetsliv så som jag hade tänkt mig det. Det har varit och ÄR en stor sorg att jag inte kunnat göra allt jag velat i arbetet. Jag är ambitiös och – ska erkännas – ärelysten, och vill MER! Men nu är det bara att inse att jag aldrig kommer att jobba mer än 25 procent, och inte orka göra mer än det jag gör nu. Jag älskar ju mitt jobb, det är inte alla förunnat att göra det efter nästan 14 år på samma ställe! Jag får nöja mig med det.

Jag inser också att jag inte sörjer det lika mycket som jag gjorde för en del år sedan. Det har varit en så utdragen process att jag vant mig vid tanken, även om jag inte gett upp den helt. Förrän nu.

Samma dag som handläggaren från försäkringskassan ringde, fick jag ett telefonsamtal från lönekontoret. Eftersom jag tagit ut all min semester i år, blir jag återbetalningsskyldig enär man inte får full semester när man arbetar mindre än 40 procent. Det visste jag redan men det jag inte visste var att jag nästa år kommer att få ut hälften av mina semesterdagar, och att jag vad jag förstår under åren därefter inte får ut någon betald semester alls! Jag tycker att det är provocerande! För mig är detta som att arbeta heltid.

Psykolog-J och jag arbetar som jag skrivit om tidigare med att locka fram mina känslor, och den här dagen grät jag verkligen! Efter samtalet med lönekontoret kände jag mig värdelös, som om att mitt arbete inte räknas. När jag pratat med handläggaren på försäkringskassan kom sorgen över mitt arbetsliv ikapp mig. Och ändå – en förlösande känsla.

Nästa inlägg kommer att handla om en helt annan sak som också innebär en stor förändring för mig …

Jag vet inte vartåt det bär

Publicerat av
2

Somliga dagar känns det som att det går bakåt. Jag mår inte bra och undrar om det fortfarande är stressen över att gå upp i arbetstid som spökar. Den som raserade så mycket i slutet av augusti. Jag har så svårt att slappna av och har också mer ångest än vanligt. Restless legs blir värre som för att fullborda den dåliga spiralen.

När jag var hos psykolog-J förra måndagen hände något märkligt. Hon reagerade på att jag var så spänd i kroppen, och tyckte också att jag var lite som i en bubbla. Långt in i samtalet kände jag plötsligt att jag inte orkade mer, att jag måste hem. Det liknade den känsla jag får i ett möte eller samtal när hjärntröttheten tar över. Jag sa det till henne, och hon undrade vad som hände. Då började jag gråta litegrann, och det var som om att något släppte. Impulsen att störta ur rummet försvann, och vi satt kvar och försökte få fatt i vad som hände. Vi arbetar med att försöka få fatt i mina känslor som är så inkapslade, så det här var en positiv reaktion, enades vi om. Jag har en sorg, en ledsenhet inom mig som jag skulle vilja släppa ut.

En kudde jag gav min pappa för en del år sedan. Nu håller den hus hemma hos hans kusin.

Direkt efter semestern ansökte jag om en veckas tjänstledighet under hösten, och den inleds nu. Det är så oerhört skönt att ha en hel vecka utan någonting inbokat annat än psykolog-J! Jag sa till henne att jag undrat om jag kanske skulle behöva några veckors sjukskrivning på heltid, och hon menade att det tyder på att jag kan behöva det. Jag sa att jag skulle känna hur det känns att börja jobba efter den här veckan. Det kanske räcker med en veckas ledighet.

Allt är på plats

Publicerat av
Svara

Sist jag skrev här hade jag precis bestämt mig för att inte gå upp i arbetstid från 1 oktober. Jag tänkte då att 1 december kunde vara ett bra datum att prova att jobba 50 procent, eftersom jobbets verksamhet går ner i fart då och det är en del ledigt vid jul.

Men när jag insåg att jag inte var så lugn i kroppen som jag först trodde, tänkte jag om. Jag vill inte ha något datum alls. Ingen deadline bestämd i förväg! Det är ju det som förstört för mig nu. Jag känner verkligen så, att stressen inför att gå upp i arbetstid gjorde att jag backade i den här fina utvecklingen jag haft, då jag känt mig bättre. Men trots att jag bestämde mig för att skjuta fram datumet så har jag fortsatt att klia mig på armarna, haft spänningshuvudvärk och varit väldigt matt i kroppen.

En nytagen bild på mig

Jag var hos min husläkare i tisdags och det räckte att jag sa som det var, med en mening, så skrev han om läkarintyget så att det står att jag ska vara sjukskriven på 75 procent året ut. Förra gången jag var hos honom var vårt första samtal, och jag blev ganska besviken då. Nu var han betydligt trevligare och lättare att prata med. Det känns bra.

Jag var hos läkaren halv elva på förmiddagen och strax innan klockan två fick jag ett sms från försäkringskassan att de godkänt intyget! Rekordsnabbt beslutsfattande! Det kanske är som psykolog-J säger att de nog kommer att godkänna mina intyg i väntan på att jag ska bli 62 år och kan få sjukersättning? Varför skulle de börja bråka nu och få mig att söka annat arbete efter alla dessa år? Jag kommer inte att klara något annat arbete för den delen.

Nu är alltså allt på plats: jag ska jobba två timmar om dagen året ut, jag fortsätter med alla rehabinsatserna och ska nu i förstone främst fokusera på lugn och ro så att den senaste tidens stress lägger sig.

Jag håller långsamt på att höstfixa i vår lilla trädgård. Det blir inte långa stunder i taget, men det är inte heller någon brådska. Det är främst några växter i kruka som ska grävas ner i rabatten för att klara kylan i vinter. Jag vet redan vad jag ska köpa till nästa år: fler alunrot som var årets succé och så ska jag köpa fler höga höstanemoner och ersätta gråmalva med, eftersom den sistnämnda inte verkar trivas hos oss. Men redan nu i höst ska jag köpa en massa lökar och sätta ner. Det blev ju en besvikelse i våras när det blev så få tulpaner.

På silversmideskurs igen

Publicerat av
Svara

Nu har jag kommit hem från sex dagars silversmideskurs på Mullsjö folkhögskola. Det är fjärde gången jag är där, och det är en fin känsla av återseende och att jag känner mig hemtam där. Jag känner två av kursdeltagarna sedan tidigare kurser, så det var extra roligt att träffa dem.

Jag har gått åtskilliga kurser och har stor erfarenhet av att lägga upp dagarna med en lagom dos vila — så även denna gång. Jag tog en lång vila i samband med lunchen, och satt inte kvar så länge på kvällarna som en del andra. Jag hade mina suveräna öronproppar: Happy Ears, så att jag kunde vila öronen mellan varven. Förutom en morgon då jag sovit dåligt på natten och prioriterade att sova en stund till, så badade jag varje morgon kl. sju vid den lilla fina badplatsen nedanför skolan. En bra start på dagen!

Jag koncentrerade mig på några få saker den här gången, och är nöjd med dem. Örhängena är beställda av en vän för att komplettera smycken hon redan har. Halsbandet med onyxkulan är en present till en som fyller jämnt nästa år.

Ringen är jag väldigt nöjd med, i synnerhet designen. Själva sågningen är urdålig, men jag kunde inte fila för mycket på insidan av ringen för då skulle den bli för stor. Det syns knappt när jag har den på mig tack och lov! Även här är det en kula i onyx, blankpolerad i ringen och matt i halssmycket ovan.

Jag hade också med mig ett halssmycke som jag gjorde på en tidigare kurs, och som jag ville göra om. Jag tycker att det är snyggt men det halkar alltid på sniskan, och då faller det snygga. Jag sågade av silvertråden, drev den platt och bockade den så att den kan sättas på en rem i gummi eller läder. Jag är väldigt nöjd med den!


Det är svårt att fotografera silver. Dels speglas både jag och mobilen i det, dels blir det lite oskarpt. Man behöver nog en vit kameralåda, och det har jag ju så någon gång ska jag fota bättre!

Det här halssmycket är ett bra exempel på spegling, men jag tog bilden från sidan och en bit ifrån så jag lyckades hyfsat. Jag gjorde även detta smycke på kursen, men glömde att jag inte tänkt att såga så långt ner. Risken är att smycket tippar framåt om remmen kommer för långt ner. Jag testade i alla fall att sätta ”märlorna”, som gummi- eller läderremmen ska träs igenom, så långt ner att remmen inte ska synas, och jag tror att det funkar.

Jag längtade hem en hel del, men det är ju egentligen en skön känsla: Jag har det bra där jag är just nu, men ser också fram emot att komma hem. Och jag ska definitivt söka till kursen även nästa sommar!

För mycket av det goda

Publicerat av
Svara

Jag tog med min mamma och bilade till Söderhamn, i vars skärgård mina trogna läsare vet att min syster och hennes man har en stuga. Den var ursprungligen vår mormor och morfars, och mamma har varit här sedan hon var sex år.

Vi hade sett fram emot det länge båda två. För mamma är det också en särskild känsla eftersom hon är uppväxt i Söderhamn. På hemvägen tog vi en sväng genom stan, där hon kunde peka ut var familjen och barndomsvänner bott, läroverket, morfars charkuteriaffär — alla hus som fortfarande finns kvar — och var Mårtensons pensionat låg, som mormor och morfar drev tills det revs i slutet av 1960-talet. Dessutom gifte sig mamma och pappa i den rosaröda kyrkan i Söderhamn 1962.

Som vanligt var det ljuvligt att hämtas i båten som långsamt puttrande tog oss ut till ön. Efter ett par minuter öppnade sig havet framför oss, och bredde ut sig mot horisonten. En alltid lika efterlängtad och mäktig syn.

Det är så härligt att sitta vid de olika sittplatserna runt huset, placerade för olika tider på dagen. Sitta där tillsammans och äta frukost, lunch och middag eller dricka kaffe på eftermiddagen. Har vi riktig tur serveras middagen på bryggan i väntan på en vacker solnedgång. Det var för molnigt dessa kvällar så det bjöds inte på någon riktigt tjusig sådan, men ett speciellt fenomen såg vi, då solen skapade en slags regnbågseffekt på ett moln.

Till dessa måltider hör också fina och roliga samtal, vilka jag också sett fram emot. Men jag orkade till min besvikelse inte. Min hjärna blev så trött och dimmig. Gång på gång gick jag in i gäststugan där jag rår mig själv. La mig att vila med armen över ögonen, och försökte vara accepterande. Det blev fina dagar ändå, men de präglades av min trötthet och jag längtade hem.

Det var 16—17 grader i vattnet men jag badade ändå. Jag kom på att kallt vatten är bra vid RLS, och låg i en lång stund för att dämpa de svåra symptomen. Det är så oerhört många stenar i den här skärgården och tanken på att plötsligt känna en sådan med någon kroppsdel gör att jag inte vill simma ut, utan ligger och flyter på grunt vatten.

Jag vaknade som vanligt tidigt, och första morgonen satt jag på bryggan en lång stund och tittade ut mot horisonten. Det var alldeles tyst så när som på fåglarna. En mamma sjöfågel med fyra ungar simmade förbi. Så fridfullt.

På hemvägen lyssnade vi på radion istället för att prata. Det funkar bra eftersom jag till skillnad för vid samtal inte behöver vara aktiv själv. Jag kan varmt rekommendera det sommarprogram vi lyssnade på då. Det var kocken Jennie Walldén som berättade så fint om hennes upplevelse av att bli adopterad från Korea till Sverige vid sex års ålder.

Tyvärr

Publicerat av
Svara

Nu har jag testat tensplattorna under några veckor. Jag har satt dem direkt på stället där symptomen känts, och jag har satt dem på annat ställe på kroppen. Inget sätt har fungerat tyvärr, utan istället triggat och gjort symptomen värre. Men jag har åtminstone försökt. Jag ska lämna tillbaka dem till fysio-J när vi ses för enskilt besök i nästa vecka.

Min man och jag hade 30-åring bröllopsdag 4 juni, och firade med en resa till Visby. Det kändes som en lagom ansträngning för mig. Det är en liten stad och alltid nära till hotellet, när jag behöver vila.

Vi bodde på det finaste hotell vi någonsin bott på! Inte fint i bemärkelsen lyxigt, utan bara så fantastiskt fint med omsorg om detaljerna. Frukosten till exempel liknade de flesta hotellfrukostar men serverades på små fat och skålar, så det såg betydligt smakligare ut än när det ligger stora fat med skinkor och korvar av olika slag. Dessutom bjöds vi på mousserande te till frukost! Rummet var jättefint och personalen så trevlig och pratglad.

Något av det bästa var att hotellet låg precis vid Botaniska trädgården, där vi promenerade på morgnarna. Så vackert och fridfullt! Via den kom vi direkt ner till havet också. För övrigt gjorde vi inget särskilt, utan strosade mest runt i gränderna och njöt av den underbara medeltidsstaden. Jag vilade på hotellet en del medan min man gick ut och gick.

Näsduksträd!

Jag var lite fundersam över hur det skulle gå med restaurangbesöken. Det är en av de svåraste miljöerna för mig med allt ljud. Första dagen hade vi bokat bord på restaurang Bakfickan där vi bespetsat oss på deras strömming med potatismos och ramslökssmör. Jag satte i öronproppar för att sila bort det mesta ljudet, så det gick ganska bra. På själva bröllopsdagen hade vi bokat bord på Värdshuset Lindgården och åt primörmeny med dryckespaket. Det var oerhört gott alltihop, och även om jag har nedsatt smak- och luktsinne efter senaste covid, så kände jag tillräckligt. Här var ljudnivån ok. En mycket fin kväll! Vi köpte med oss mat till hotellet till vissa måltider också. Det var skönt att kunna sitta i lugn och ro, och äta yoghurt och mackor!

På väg till restaurangen

Vi bokade om hemresan så att vi kom iväg några timmar tidigare. Det var skönt att komma hem till middagstid istället för sent på kvällen. Det hade varit stora störningarna i pendeltågstrafiken, men det hade precis löst sig när vi kom till Nynäshamn med båten. Det tackar vi för!

Glad!

Publicerat av
1

Under julen hade vi uppehåll, psykolog J och jag. Under två veckor träffades vi inte, och det kändes ovant efter att ha samtalat två gånger i veckan hela hösten. I måndags var det dags igen, och jag hade lite dåligt samvete för att inte ha jobbat med strategierna och verktygen hon gett mig. Men när vi pratade om julen så skrattade hon och sa att det hade jag ju visst! Kanske en del av dem blivit automatiserade, och kommit av sig själva? Som att jag inte svarar på alla impulser i samma stund de ploppar upp, och omedelbart rycker ut och hjälper till/lägger mig i när någon letar efter något, eller bara ska göra någonting överhuvudtaget.

I torsdags besökte jag fysioterapeuten (som också heter J!) och hade ett mycket bra inledande samtal med henne. Jag fick berätta om bakgrunden till min ohälsa, och vad jag själv tycker att jag behöver hjälp med. Hon var väldigt bra på att lyssna och förstå, och hon hade också haft kontakt med psykologen. Tanken är att de ska kunna samarbeta och det känns fantastiskt! Tänk om det var så inom vården överhuvudtaget, att olika yrkesgrupper satt ner och diskuterade patienter utifrån sina yrkeskunskaper, för att få en helhetsbild och sätta in rätt behandling! Det har jag önskat i olika sammanhang, inte bara för mig själv. I slutänden skulle nog pengarna som det skulle kosta tjänas in.

Jag ska gå hos henne dels enskilt ibland, dels i en grupp Basal kroppskännedom. Den gruppen sätter igång om ett par veckor, och jag ska träffa J redan på måndag.

Psykologen och jag konstaterade att jag har tagit ett helt trappsteg upp den sista tiden. Jag är gladare och piggare, och jag behöver nog inte säga hur glad jag är över det! Att jag dessutom ska få denna rehab under våren — det blev till att lägga den flaska champagne vi hade hemma på kylning!

Igår hade jag en dag som jag inte orkat med överhuvudtaget i höstas. Den inleddes med en timme hos psykologen. Därefter åkte jag in till jobbet och anslöt till det möte de hade. En jättefin stund med mina fina kollegor! Därefter gick jag hem till min mamma som bor helt nära, och på vägen dit handlade jag mat till henne. Jag var hos henne hela eftermiddagen och kom inte hem förrän halv sex på kvällen! (Jag sov två kortare stunder hos mamma, så jag fick en del vila också.) Min man hade maten färdig, och det var bara att korka upp champagnen. Jag hade befarat att jag inte skulle orka sitta till bords och äta, men det gjorde jag. Jag var trött, men inte mer än att jag orkade sitta och prata en stund. Men jag somnade klockan åtta i fåtöljen, släpade mig upp för att borsta tänderna klockan nio, la mig och somnade omedelbums.

Julstrategi

Publicerat av
Svara

Jag hoppas att du har en God jul. Vad det innebär är förstås olika för olika personer. Att fira med nära och kära man inte träffar så ofta, att få vara ledig från jobbet, att slippa vara ledig, att överhuvudtaget ha råd att fira jul och ge barnen julklappar eller, som för min del, att kunna njuta av julhelgen utan stresspåslag.

Min psykolog J föreslog en strategi som vi tillsammans modifierade så att den kändes genomförbar. Den gick ut på att jag istället för att ha ett finger med i alla moment under julafton, skulle prata med alla inblandade om att dela upp vem som skulle ordna med grötlunchen, duka av, fixa fika, servera glögg, samt ordna med allt till julmiddagen. På så sätt skulle de som inte stod på schemat för stunden kunna luta sig tillbaka (sitta tungt i stolen som psykolog J säger!) med gott samvete, och bara bli serverad. Visst låter det bra — rent av självklart? Det är absolut inte så att vi inte brukar hjälpas åt, tvärtom, men det brukar vara så att någon frågar om när vi ska dricka glögg, var glöggmuggarna finns och så vidare, och den som tillfrågas är ofta jag. Genom att dela upp allt kunde jag slappna av på ett annat sätt än annars. Jag dukade fram lunchen medan min man gjorde julgröt, och gjorde en stor balja kaffe lite senare. Sedan var mina sysslor klara! Jag kunde också gå undan och vila några gånger under dagen, utan att undra om allt flöt på.

Ja, jag har kontrollbehov och nej, jag tror väl egentligen inte att allt kommer att ordna sig utan mig. Min syster sa att herregud det är ju bara vi här, och inte ett stort sällskap av gäster som vare sig hittar i skåpen eller har initiativförmåga. ”Du behöver inte vara värdinna.” Men då missar hon poängen, det att jag ska kunna sitta tungt i stolen och lära mig av med beredskapsläget. Och jag ska säga att det var en utmaning att sitta kvar vid bordet när min svåger dukade av efter lunchen!

En annan uppgift jag fått av J är att be om att bli omhändertagen. Inte jämnt förstås, men någon gång ibland. Det är inte så lätt, och kanske inte en så enkel önskan att efterfölja heller. Men jag frågade faktiskt dottern, som bor här under julen, om hon kunde sminka mig efter alla konstens regler. Hon skrattade och sa att det är bara för att du tycker att det är skönt när någon håller på med ditt ansikte. Och jag gick medge att det inte var slutresultatet jag var ute efter, utan den där stunden hon ägnar mig och det sköna när olika borstar smeker mina kinder och ögonlock. Efteråt kom jag på att jag bett om att bli omhändertagen!

Och så lite covid på det!

Publicerat av
Svara

Som om att jag inte hade nog av allting annat så har jag nu också fått covid för andra gången! Min man hade varit förkyld i några dagar så jag trodde att det var det jag smittats av, därefter trodde jag att det var influensa men det visade sig alltså vara covid. Bara en mening med gnäll: ont överallt i kroppen inklusive huvudet, urlakad, hostade ända nere från diafragman och 39,3 i feber. Du fattar! Men den höga febern varade bara i två dagar, och bäst som jag var dödssjuk så var jag feberfri. Hostan är kvar liksom den extra tröttheten (den sitter som en smäck!) så jag tar det lugnt med närkontakt ett par dagar till. Jag vill ju inte smitta någon, i synnerhet inte inför julen.

Visst är de fina! Glaset Samba från Reijmyre glasbruk gjordes under 1960~talet. De är små och passar utmärkt att till exempel dricka dessertvin ur. Jag ropade in dem på Tradera (foto från annonsen).

Jag messade min psykolog om att jag var sjuk, och frågade vad det var jag skulle tänka på till nästa gång. Jag hade glömt vad vi pratade om. Hon svarade med en road emoji att det jag skulle tänka på var att VILA och bli frisk! Hon tyckte väl att jag kunde släppa ”läxan” när jag var så sjuk, men jag är ju ivrig. Hon påminde mig dock om en sak vi pratat om: att släppa projektledarrollen under julaftonen.

Det är ju så att de få gäster vi har är mina allra närmaste: mamma, syster och svåger. Alla hjälper till med allt som ska göras — det är inte det. Jag skulle bara önska att jag kunde sitta ner och åh så trevligt, nu serveras det visst glögg! Att inte vara den som tänker på alla moment. Håller koll på klockan för att se till att fika, glögg och julklappsspel inträffar vid lämpliga tidpunkter i förhållande till den enda fasta punkten, Kalle Anka.

Det psykolog J och jag kommit fram till är att fördela inte bara uppgifterna utan även initiativet till de andra. J tyckte att jag bara skulle sitta tungt i soffan och se vad som hände om inte jag gjorde det, men så drastisk tänker jag inte vara! Dessutom är det inte bara jag som tänker på alla sakerna, men de passerar mig: är det dags att göra kaffe? brukar vi inte dricka glögg till Kalle Anka? när är det nu vi brukar spela julklappsspelet?

Det jag ser för mig är att alla har sina uppgifter där även initiativet ingår. Jag ska alltså kunna sitta tungt (psykologens uttryck: inte vara i beredskapsläge) i soffan och knäppa nötter medan saker bara sker! Visst är det en bra plan!

Det är just det här jag jobbar mycket med hos J. Att inte sitta längst fram i fåtöljen med händerna längst ut på på armstöden, redo att störta upp och fixa, hindra och hjälpa. Det har varit mitt läge i åratal, och har slitit ut mig. Men utan att få syn på sådana beteendemönster är det hopplöst att få dem ur automatläget. De är en del av min personlighet också, och förstärktes av nödvändigheten i att fixa, hindra och hjälpa. Nu när det behovet inte finns på samma sätt, så sitter ändå reflexen kvar och framför allt beredskapen. Så nu ska jag sitta tungt, med axlarna nere och händerna verkningslösa några gånger om dagen, för att lära om.

Det låter enkelt, det är enkelt men ändå så svårt att lära om.

Små små steg

Publicerat av
Svara

Jag ser att det är två veckor sedan jag skrev sist, troligen rekord. Det beror dels på att jag inte orkat, dels på att det inte hänt så mycket av det som jag kan berätta. Terapin rullar på och jag träffar oftast psykologen J två gånger i veckan. Vi gör stora framsteg och det är fascinerande. Nya tankar och insikter. Trådar knyts ihop, ibland över lång tid.

Jag har äntligen orkar åka till min kära vän T i Roslagen! Förra helgen var jag där och vi gjorde som vanligt nästan ingenting. Pratade förstås, men även det med måtta. Jag orkar inte så mycket umgänge. Hon fick en kudde som jag gjort speciellt till henne, eftersom hon älskar koltrastar.

Den senaste veckan har varit hård. Den inleddes med ett särdeles tungt besök hos psykologen. Jag har varit lite orolig att den antidepressiva medicinen ska göra att behandlingen inte riktigt förmår tränga igenom, men det gjorde den! Tufft men väldigt bra. Jag är så otroligt glad över att jag hittade J, för hon är en fantastisk psykolog!

Veckan fortsatte med en dag i stan, först hos min mamma och därefter på jobbet. Jag behövde komma in för att fotograferas för byte av tjänstekortet, och givetvis passade jag på att prata med två av mina närmaste arbetskamrater. Jag kan inte LÅTA BLI, trots att jag vet att jag inte orkar. Min hjärna varnade mig, men jag lyssnade inte. Till slut hade det gått två timmar! och jag vinglade till pendeln. Jag såg att jag vinglade eftersom det ofta finns streck i marken där det ligger markplattor.

Jag fick också så lov att köra vår bil till verkstad eftersom min man var sjuk. Det var en helvetesfärd i rusningstrafik på motorvägen, flera filbyten, en GPS som ville att jag skulle åka på annat sätt än jag tänkt — men till slut var jag framme! Till detta ett telefonsamtal med en stackars människa som måste fråga sina kollegor flera gånger, och varje gång fick jag lyssna på helt VIDRIG musik!! Du fattar att jag blev trött! Veckan avslutades med att jag fick min mans förkylning, och sedan i fredags kväll är jag sjuk.

Det får räcka för stunden, jag måste vila nu.