Det allra allra svåraste för mig tror jag är att bara vara, tillåta mig bara vara. Jag känner mig ofta jagad, har en känsla av att det är något jag ska göra nu, strax, i morgon eller åtminstone förberedas. Jag tittar i kalendern för att konstatera att det inte är något. Jag har hela långa söndagen ointecknad. Det är nu på sistone som jag börjat få syn på det här beteendet och den här känslan, men den är inte ny. Var kommer den ifrån?
I boken Våga vara rädd skriver Emma Holmgren om mindfullness, meditation och yoga. Hon skriver att det finns mängder av andningsövningar att hitta på nätet,och att det kan vara ett sätt att styra bort kroppen från oro och spänningar. Det tror jag också på, eller rättare sagt: det fungerar för mig också. Det är ju en rent fysisk sak, att vi andas med korta andetag när vi blir oroade eller stressade, och att det går att lugna ner hela det parasympatiska nervsystemet genom att andas lugnt och djupt. En bra övning är att hålla för höger näsborre och enbart andas genom den vänstra i tio minuter. Det är en övning jag sett på flera ställen och även i denna bok. Bra om man har svårt att somna också. Lite knepigt i förkylningstider!
Vi var många som tjusades av Robin Williams lärare i Döda poeters sällskap och hans variant av Carpe diem. Sedan blev det ett klyschigt, uttjatat och till slut löjligt uttryck. Därefter återkom det i form av den nya religionen Mindfulness. Att vara här och nu, fokusera på andningen, de ljud du hör i rummet. Om-tankarna-far-iväg-så-konstaterar-du-bara-att-de-gjorde-det-och-fokuserar-på-andningen-igen. Många anser att det är fantastiskt för just dem, det är ju toppen! Men jag kan inte fokusera på andningen och ingenting annat. För mig har det blivit ytterligare ett krav. Den terapeut jag fick via vårdcentralen och som jag gått hos i tre omgångar inledde alla samtal med en stund mindfulness. Jag tänkte att det kommer väl, jag kommer att tycka att det är skönt och hjälpsamt. Men jag gjorde det mest för att glädja henne! Det har också kommit en del kritik mot mindfullness på sistone. Jag har inte hängt med så noga men tror att kritiken delvis handlar om att det blir ytterligare ett krav för många. Kanske också att man lägger stort fokus på det när det kan vara andra saker som hjälper bättre.
Nu kommer min pappa att ringa och säga att jag har för bråttom! Att jag alltid haft för bråttom, ätit för fort, swishat omkring i tillvaron. Och det är sant. Men jag har gett mindfulness en chans tycker jag. Försökt att inte se det som en prestation.
Jag provade yoga för ett par år sedan, följde med en vän som fick ta med mig som introduktion. Det var ett väldigt fint rum med vackra jordfärger och Buddhafigur på väggen. Vi kom i god tid, svepte in oss i mjuka filtar och drack te. Det var väl just det här västvärlden-leker-tusenårig-östmysticism som gjorde att det blev fel för mig. Jag blev mest full i skratt.
Men den här terminen har jag gått på vad jag kallar Konsum-yoga. Det är inget (nåja lite) hokuspokus – bara en och en halv timme av egentid, stretchövningar och fokuserad andning. På liggunderlag, inga yogamattor. Tio kvinnor i sina bästa år med några fler magar och hakor än när vi var yngre. Det passar mig utmärkt och jag kommer att fortsätta i höst.
Jag tycker mycket om andningsövningarna. Kanske av samma anledning som jag gillar att stretcha kroppen. Att andas djupt och långsamt är också att stretcha, töja på hela sin varelse – kropp och själ.
Emma Holmgren skriver något som jag tycker är väldigt viktigt: om att ha tålamod med tillfrisknandet. I början behöver man inte det. Tröttheten gör att man inte orkar någonting. Men det är när man börjar känna sig som en människa igen som man måste se upp. Det är då man börjar göra en massa saker man inte borde. Gå på utvecklingssamtal i barnens skola och bjuda hem folk. Trotsa känslan i kroppen som säger ”NEJ!”. Istället: ”Jag borde kunna det här, det går nog bra.” Varje gång varvar man upp, stressar upp sig, tar av den reserv som inte finns. Betalar betydligt mer än det smakar. För att man borde kunna. Emma skriver att man måste våga ångra sig och lämna återbud till saker om det inte känns bra. Förra sommaren ställde jag in mitt eget födelsedagsfirande. Jag kände efter och insåg att inte skulle orka. Efteråt kändes det väldigt bra att jag lyssnat på mig själv.
Emma skriver också om att acceptera att allt inte är som vanligt, att inte kämpa emot sig själv. Så jäkla svårt, kanske det som är det svåraste?
Jag vet att jag inte är ensam om känslan av att vilja att någon annan ska bestämma åt mig att jag är sjuk. Inte kan väl jag bara säga att jag måste vara hemma och vila? Jag skrev tidigare om den gången när en sjuksköterska kollat blodtrycket på mig, och gått för att hämta doktorn eftersom det var så högt. När jag hoppades att de skulle komma med en bår och ta mig till ett vilohem. Att jag själv skulle säga att jag måste vila och att jag inte kan vila hemma, det fanns inte på kartan. Ingen bår kom, det var bara att långsamt släpa sig hemåt igen.
